5 Kapitlet

Så kommo de över till gerasenernas land, på andra sidan sjön.

Och strax då han hade stigit ur båten, kom en man, som var besatt av en oren ande, emot honom från gravarna där;

han hade nämligen sitt tillhåll bland gravarna. Och icke ens med kedjor kunde man numera fängsla honom;

ty väl hade han många gånger blivit fängslad med fotbojor och kedjor, men han hade slitit itu kedjorna och brutit sönder fotbojorna, och ingen kunde få makt med honom.

Och han vistades alltid, dag och natt, bland gravarna och på bergen och skriade och sargade sig själv med stenar.

När denne nu fick se Jesus på avstånd, skyndade han fram och föll ned för honom

och ropade med hög röst och sade: »Vad har du med mig att göra, Jesus, du Guds, den Högstes, Son? Jag besvär dig vid Gud, plåga mig icke.»

Jesus skulle nämligen just säga till honom: »Far ut ur mannen, du orena ande.»

Då frågade han honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade honom: »Legion är mitt namn, ty vi äro många.»

Och han bad honom enträget att icke driva dem bort ifrån den trakten.

Nu gick där vid berget en stor svinhjord i bet.

Och de bådo honom och sade: »Sänd oss åstad in i svinen; låt oss få fara in i dem.»

Och han tillstadde dem det. Då gåvo sig de orena andarna åstad och foro in i svinen. Och hjorden, vid pass två tusen svin, störtade sig utför branten ned i sjön och drunknade i sjön.

Men de som vaktade dem flydde och berättade härom i staden och på landsbygden; och folket gick åstad för att se vad det var som hade skett.

När de då kommo till Jesus, fingo de se den som hade varit besatt, mannen som hade haft legionen i sig, sitta där klädd och vid sina sinnen; och de betogos av häpnad.

Och de som hade åsett händelsen förtäljde för dem vad som hade vederfarits den besatte, och vad som hade skett med svinen.

Då begynte folket bedja honom att han skulle gå bort ifrån deras område.

När han sedan steg i båten, bad honom mannen som hade varit besatt, att han skulle få följa honom.

Men han tillstadde honom det icke, utan sade till honom: »Gå hem till de dina, och berätta för dem huru stora ting Herren har gjort med dig, och huru han har förbarmat sig över dig.»

Då gick han åstad och begynte förkunna i Dekapolis huru stora ting Jesus hade gjort med honom; och alla förundrade sig.

Och när Jesus hade farit över i båten, tillbaka till andra stranden, församlade sig mycket folk omkring honom, där han stod vid sjön.

Då kom en synagogföreståndare, vid namn Jairus, dit; och när denne fick se honom, föll han ned för hans fötter

och bad honom enträget och sade: »Min dotter ligger på sitt yttersta. Kom och lägg händerna på henne, så att hon bliver hulpen och får leva.»

Då gick han med mannen; och honom följde mycket folk, som trängde sig inpå honom.

Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år,

och som hade lidit mycket hos många läkare och kostat på sig allt vad hon ägde, utan att det hade varit henne till något gagn; snarare hade det blivit värre med henne.

Hon hade fått höra om Jesus och kom nu i folkhopen, bakom honom, och rörde vid hans mantel.

Ty hon tänkte: »Om jag åtminstone får röra vid hans kläder, så bliver jag hulpen.»

Och strax uttorkade hennes blods källa, och hon kände i sin kropp att hon var botad från sin plåga.

Men strax då Jesus inom sig förnam vilken kraft som hade gått ut ifrån honom, vände han sig om i folkhopen och frågade: »Vem rörde vid mina kläder?»

Hans lärjungar sade till honom: »Du ser huru folket tränger på, och ändå frågar du: 'Vem rörde vid mig?'»

Då såg han sig omkring för att få se den som hade gjort detta.

Men kvinnan fruktade och bävade, ty hon visste vad som hade skett med henne; och hon kom fram och föll ned för honom och sade honom hela sanningen.

Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid, och var botad från din plåga.»

Medan han ännu talade, kommo några från synagogföreståndarens hus och sade: »Din dotter är död; du må icke vidare göra mästaren omak.»

Men när Jesus märkte vad som talades, sade han till synagogföreståndaren: »Frukta icke, tro allenast.»

Och han tillstadde ingen att följa med, utom Petrus och Jakob och Johannes, Jakobs broder.

Så kommo de till synagogföreståndarens hus, och han fick där se en hop människor som höjde klagolåt och gräto och jämrade sig högt.

Och han gick in och sade till dem: »Varför klagen I och gråten? Flickan är icke död, hon sover.»

Då hånlogo de åt honom. Men han visade ut dem allasammans; och han tog med sig allenast flickans fader och moder och dem som hade fått följa med honom, och gick in dit där flickan låg.

Och han tog flickan vid handen och sade till henne: »Talita, kum» (det betyder: »Flicka, jag säger dig, stå upp»).

Och strax stod flickan upp och begynte gå omkring (hon var nämligen tolv år gammal); och de blevo strax uppfyllda av stor häpnad.

Men han förbjöd dem strängeligen att låta någon få veta vad som hade skett. Därefter tillsade han att man skulle giva henne något att äta.