5 Kapitlet

Tänk, HERRE, på vad som har vederfarits oss skåda ned och se till vår smälek.

Vår arvedel har kommit i främlingars ägo, våra hus i utlänningars.

Vi hava blivit värnlösa, vi hava ingen fader; våra mödrar äro såsom änkor.

Vattnet som tillhör oss få vi dricka allenast för penningar; vår egen ved måste vi betala.

Våra förföljare äro oss på halsen; huru trötta vi än äro, unnas oss dock ingen vila.

Vi hava måst giva oss under Egypten, under Assyrien, för att få bröd till att mätta oss med.

Våra fäder hava syndat, de äro icke mer, vi måste bära deras missgärningar.

Trälar få råda över oss; ingen finnes, som rycker oss ur deras våld.

Med fara för vårt liv hämta vi vårt bröd, bärga det undan öknens svärd.

Vår hud är glödande såsom en ugn, för brännande hungers skull.

Kvinnorna kränkte man i Sion, jungfrurna i Juda städer.

Furstarna blevo upphängda av deras händer, för de äldste visade de ingen försyn.

Ynglingarna måste bära på kvarnstenar, och gossarna dignade under vedbördor.

De gamla sitta icke mer i porten, de unga hava upphört med sitt strängaspel.

Våra hjärtan hava icke mer någon fröjd i sorgelåt är vår dans förvandlad.

Kronan har fallit ifrån vårt huvud; ve oss, att vi syndade så!

Därför hava ock våra hjärtan blivit sjuka, därför äro våra ögon förmörkade,

för Sions bergs skull, som nu ligger öde, så att rävarna ströva omkring därpå.

Du, HERRE, tronar evinnerligen; din tron består från släkte till släkte.

Varför vill du för alltid förgäta oss, förkasta oss för beständigt?

Tag oss åter till dig, HERRE, så att vi få vända åter; förnya våra dagar, så att de bliva såsom fordom.

Eller har du alldeles förkastat oss? Förtörnas du på oss så övermåttan?