| 26 Kapitlet |
1 |
Såsom snö icke hör till sommaren och regn icke till skördetiden, så höves det ej heller att dåren får ära. |
2 |
Såsom sparven far sin kos, och såsom svalan flyger bort, så far en oförtjänt förbannelse förbi. |
3 |
Piskan för hästen, betslet för åsnan och riset för dårarnas rygg! |
4 |
Svara icke dåren efter hans oförnuft, så att du icke själv bliver honom lik. |
5 |
Svara dåren efter hans oförnuft, för att han icke må tycka sig vara vis. |
6 |
Den som sänder bud med en dåre, han hugger själv av sig fötterna, och får olycka till dryck. |
7 |
Lika den lames ben, som hänga kraftlösa ned, äro ordspråk i dårars mun. |
8 |
Såsom att binda slungstenen fast vid slungan, så är det att giva ära åt en dåre. |
9 |
Såsom när en törntagg kommer i en drucken mans hand, så är det med ordspråk i dårars mun. |
10 |
En mästare gör själv allt, men dåren lejer, och lejer vem som kommer. |
11 |
Lik en hund som vänder åter till i sina spyor dåre som på nytt begynner sitt oförnuft. |
12 |
Ser du en man som tycker sig själv vara vis, det är mer hopp om en dåre än om honom. |
13 |
Den late säger: »Ett vilddjur är på vägen, ja, ett lejon är på gatorna. |
14 |
Dörren vänder sig på sitt gångjärn, och den late vänder sig i sin säng. |
15 |
Den late sticker sin hand i fatet, men finner det mödosamt att föra den åter till munnen. |
16 |
Den late tycker sig vara vis, mer än sju som giva förståndiga svar. |
17 |
Lik en som griper en hund i öronen är den som förivrar sig vid andras kiv, där han går fram. |
18 |
Lik en rasande, som slungar ut brandpilar och skjuter och dödar, |
19 |
är en man som bedrager sin nästa och sedan säger: »Jag gjorde det ju på skämt.» |
20 |
När veden tager slut, slocknar elden. och när örontasslaren är borta, stillas trätan. |
21 |
Såsom glöd kommer av kol, och eld av ved, så upptändes kiv av en trätgirig man. |
22 |
Örontasslarens ord äro såsom läckerbitar och tränga ned till hjärtats innandömen. |
23 |
Såsom silverglasering på ett söndrigt lerkärl äro kärleksglödande läppar, där hjärtat är ondskefullt. |
24 |
En fiende förställer sig i sitt tal, men i sitt hjärta bär han på svek. |
25 |
Om han gör sin röst ljuvlig, så tro honom dock icke, ty sjufaldig styggelse är i hans hjärta. |
26 |
Hatet brukar list att fördölja sig med, men den hatfulles ondska varder dock uppenbar i församlingen. |
27 |
Den som gräver en grop, han faller själv däri, och den som vältrar upp en sten, på honom rullar den tillbaka. |
28 |
En lögnaktig tunga hatar dem hon har krossat, och en hal mun kommer fall åstad. |