23 Kapitlet

När du sitter till bords med en furste, så besinna väl vad du har framför dig,

och sätt en kniv på din strupe, om du är alltför hungrig.

Var ej lysten efter hans smakliga rätter, ty de äro en bedräglig kost.

Möda dig icke för att bliva rik; avstå från att bruka klokskap.

Låt icke dina blickar flyga efter det som ej har bestånd; ty förvisso gör det sig vingar och flyger sin väg, såsom örnen mot himmelen.

Ät icke den missunnsammes bröd, och var ej lysten efter hans smakliga rätter;

ty han förfar efter sina själviska beräkningar. »Ät och drick» kan han val säga till dig, men hans hjärta är icke med dig.

Den bit du har ätit måste du utspy, och dina vänliga ord har du förspillt.

Tala icke för en dåres öron, ty han föraktar vad klokt du säger.

Flytta icke ett gammalt råmärke, och gör icke intrång på de faderlösas åkrar.

Ty deras bördeman är stark; han skall utföra deras sak mot dig.

Vänd ditt hjärta till tuktan och dina öron till de ord som giva kunskap.

Låt icke gossen vara utan aga; ty om du slår honom med riset, så bevaras han från döden;

ja, om du slår honom med riset, så räddar du hans själ undan dödsriket.

Min son, om ditt hjärta bliver vist, så gläder sig ock mitt hjärta;

ja, mitt innersta fröjdar sig, när dina läppar tala vad rätt är.

Låt icke ditt hjärta avundas syndare, men nitälska för HERRENS fruktan beständigt.

Förvisso har du då en framtid, och ditt hopp varder icke om intet.

Hör, du min son, och bliv vis, och låt ditt hjärta gå rätta vägar.

Var icke bland vindrinkare, icke bland dem som äro överdådiga i mat.

Ty drinkare och frossare bliva fattiga, och sömnaktighet giver trasiga kläder.

Hör din fader, som har fött dig, och förakta icke din moder, när hon varder gammal.

Sök förvärva sanning, och avhänd dig henne icke, sök vishet och tukt och förstånd.

Stor fröjd har den rättfärdiges fader; den som har fått en vis son har glädje av honom.

Må då din fader och din moder få glädje, och må hon som har fött dig kunna fröjda sig.

Giv mig, min son, ditt hjärta, och låt mina vägar behaga dina ögon.

Ty skökan är en djup grop, och nästans hustru är en trång brunn.

Ja, såsom en rövare ligger hon på lur och de trolösas antal förökar hon bland människorna.

Var är ve, var är jämmer? Var äro trätor, var är klagan? Var äro sår utan sak? Var äro ögon höljda i dunkel?

Jo, där man länge sitter kvar vid vinet, där man samlas för att pröva kryddade drycker.

Så se då icke på vinet, att det är så rött, att det giver sådan glans i bägaren, och att det så lätt rinner ned.

På sistone stinger det ju såsom ormen, och likt basilisken sprutar det gift.

Dina ögon få då skåda sällsamma syner, och ditt hjärta talar förvända ting.

Det är dig såsom låge du i havets djup, eller såsom svävade du uppe i en mast:

»De slå mig, men åt vållar mig ingen smärta, de stöta mig, men jag känner det icke. När skall jag då vakna upp, så att jag återigen får skaffa mig sådant?»