8 Kapitlet

Hör, visheten ropar, och förståndet höjer sin röst.

Uppe på höjderna står hon, vid vägen, där stigarna mötas.

Invid portarna, vid ingången till staden där man träder in genom dörrarna, höjer hon sitt rop:

Till eder, I man, vill jag ropa, och min röst skall utgå till människors barn.

Lären klokhet, I fåkunnige, och I dårar, lären förstånd.

Hören, ty om höga ting vill jag tala, och mina läppar skola upplåta sig till att säga vad rätt är.

Ja, sanning skall min mun tala, en styggelse för mina läppar är ogudaktighet.

Rättfärdiga äro alla min muns ord; i dem finnes intet falskt eller vrångt.

De äro alla sanna för den förståndige och rätta för dem som hava funnit kunskap.

Så tagen emot min tuktan hellre än silver, och kunskap hellre än utvalt guld.

Ty visheten är bättre än pärlor; allt vad härligt som finnes går ej upp emot henne.

Jag, visheten, är förtrogen med klokheten, och jag råder över eftertänksam insikt.

Att frukta HERREN är att hata det onda; ja, högfärd, högmod, en ond vandel och en ränkfull mun, det hatar jag.

Hos mig finnes råd och utväg; jag är förstånd, hos mig är makt.

Genom mig regera konungarna och stadga furstarna vad rätt är.

Genom mig härska härskarna och hövdingarna, ja, alla domare på jorden.

Jag älskar dem som älska mig, och de som söka mig, de finna mig.

Rikedom och ära vinnas hos mig, ädla skatter och rättfärdighet.

Min frukt är bättre än guld, ja, finaste guld och den vinning jag skänker bättre än utvalt silver.

På rättfärdighetens väg går jag fram, mitt på det rättas stigar,

till att giva dem som älska mig en rik arvedel och till att fylla deras förrådshus.

HERREN skapade mig såsom sitt förstlingsverk, i urminnes tid, innan han gjorde något annat.

Från evighet är jag insatt, från begynnelsen, ända ifrån jordens urtidsdagar.

Innan djupen voro till, blev jag född, innan källor ännu funnos, fyllda med vatten

Förrän bergens grund var lagd, förrän höjderna funnos, blev jag född,

när han ännu icke hade skapat land och mark, ej ens det första av jordkretsens stoft.

När han beredde himmelen, var jag tillstädes, när han spände ett valv över djupet,

när han fäste skyarna i höjden, när djupets källor bröto fram med makt,

när han satte för havet dess gräns, så att vattnet icke skulle överträda hans befallning, när han fastställde jordens grundvalar --

då fostrades jag såsom ett barn hos honom, då hade jag dag efter dag min lust och min lek inför hans ansikte beständigt;

jag hade min lek på hans jordkrets och min lust bland människors barn.

Så hören mig nu, I barn, ty saliga äro de som hålla mina vägar.

Hören tuktan, så att I bliven visa, ja, låten henne icke fara.

Säll är den människa som hör mig, så att hon vakar vid mina dörrar dag efter dag håller vakt vid dörrposterna i mina portar.

Ty den som finner mig, han finner livet och undfår nåd från HERREN.

Men den som går miste om mig han skadar sig själv;

alla de som hata mig, de älska döden.