| 142 Kapitlet |
1 |
En sång av David; en bön, när han var i grottan. |
2 |
Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN. |
3 |
Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom. |
4 |
När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig. |
5 |
Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ. |
6 |
Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: »Du är min tillflykt, min del i de levandes land.» |
7 |
Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga. |
8 |
För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig. |