| 132 Kapitlet |
1 |
En vallfartssång. Tänk, HERRE, David till godo, på allt vad han fick lida, |
2 |
han som svor HERREN en ed och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob; |
3 |
»Jag skall icke gå in i den hydda där jag bor, ej heller bestiga mitt viloläger, |
4 |
jag skall icke unna mina ögon sömn eller mina ögonlock slummer, |
5 |
förrän jag har funnit en plats åt HERREN, en boning åt den Starke i Jakob.» |
6 |
Ja, vi hörde därom i Efrata, vi förnummo det i skogsbygden. |
7 |
Låtom oss gå in i hans boning, tillbedja vid hans fotapall. |
8 |
Stå upp, HERRE, och kom till din vilostad, du och din makts ark. |
9 |
Dina präster vare klädda i rättfärdighet, och dina fromma juble. |
10 |
För din tjänare Davids skull må du icke visa tillbaka din smorde. |
11 |
HERREN har svurit David en osviklig ed, som han icke skall rygga: »Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron. |
12 |
Om dina barn hålla mitt förbund och hålla mitt vittnesbörd, som jag skall lära dem, så skola ock deras barn till evig tid få sitta på din tron. |
13 |
Ty HERREN har utvalt Sion, där vill han hava sin boning. |
14 |
Detta är min vilostad till evig tid; här skall jag bo, ty till detta ställe har jag lust. |
15 |
Dess förråd skall jag rikligen välsigna, åt dess fattiga skall jag giva bröd till fyllest. |
16 |
Dess präster skall jag kläda i frälsning, och dess fromma skola jubla högt. |
17 |
Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David; där har jag rett till en lampa åt min smorde. |
18 |
Hans fiender skall jag kläda i skam, men på honom skall hans krona glänsa.» |