| 120 Kapitlet |
1 |
En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig. |
2 |
HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga. |
3 |
Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga? |
4 |
Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol. |
5 |
Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor! |
6 |
Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden. |
7 |
Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid. |