| 107 Kapitlet |
1 |
Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen. |
2 |
Så säge HERRENS förlossade, de som han har förlossat ur nöden, |
3 |
de som han har församlat ifrån länderna, från öster och från väster, från norr och från havssidan. |
4 |
De irrade omkring i öknen på öde stigar, de funno ingen stad där de kunde bo; |
5 |
de hungrade och törstade, deras själ försmäktade i dem. |
6 |
Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål. |
7 |
Och han ledde dem på en rätt väg, så att de kommo till en stad där de kunde bo. |
8 |
De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn, |
9 |
att han mättade den försmäktande själen och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda. |
10 |
De sutto i mörker och dödsskugga, fångna i elände och järnbojor, |
11 |
därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord och hade föraktat den Högstes råd. |
12 |
Han kuvade deras hjärtan med olycka; de kommo på fall och hade ingen hjälpare. |
13 |
Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål; |
14 |
han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan, och deras bojor slet han sönder. |
15 |
De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn, |
16 |
att han krossade kopparportarna och bröt sönder järnbommarna. |
17 |
De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse, och blevo nu plågade för sina missgärningars skull; |
18 |
deras själ vämjdes vid all mat, och de voro nära dödens portar. |
19 |
Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål. |
20 |
Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från graven. |
21 |
De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn; |
22 |
de må offra lovets offer och förtälja hans verk med jubel. |
23 |
De foro på havet med skepp och drevo sin handel på stora vatten; |
24 |
där fingo de se HERRENS gärningar och hans under på havsdjupet. |
25 |
Med sitt ord uppväckte han stormvinden, så att den hävde upp dess böljor. |
26 |
De foro upp mot himmelen, ned i djupen; deras själ upplöstes av ångest. |
27 |
De raglade och stapplade såsom druckna, och all deras vishet blev till intet. |
28 |
Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål. |
29 |
Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade. |
30 |
Och de blevo glada att det vart stilla, och han förde dem till den hamn dit de ville. |
31 |
De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn; |
32 |
de må upphöja honom i folkets församling och lova honom där de äldste sitta. |
33 |
Han gjorde strömmar till öken, källsprång till torr mark, |
34 |
bördigt land till salthed, för dess inbyggares ondskas skull. |
35 |
Han gjorde öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång. |
36 |
Och han lät de hungrande bo där, och de byggde en stad där de kunde bo. |
37 |
De besådde åkrar och planterade vingårdar, som gåvo dem sin frukt i avkastning. |
38 |
Han välsignade dem, och de förökades storligen, och deras boskapshjordar lät han icke förminskas. |
39 |
Väl blevo de sedan ringa och nedböjda, i det olycka och bedrövelse tryckte dem, |
40 |
men han som utgjuter förakt över furstar och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker, |
41 |
han upphöjde då den fattige ur eländet och lät släkterna växa till såsom fårhjordar. |
42 |
De redliga se det och glädja sig, och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun. |
43 |
Den som är vis, han akte härpå och besinne HERRENS nådegärningar. |