77 Kapitlet

För sångmästaren, till Jedutun; av Asaf; en psalm.

Jag vill höja min röst till Gud och ropa; jag vill höja min röst till Gud, för att han må lyssna till mig.

På min nöds dag söker jag Herren; min hand är utsträckt om natten och förtröttas icke; min själ vill icke låta trösta sig.

Jag vill tänka på Gud och klaga; jag vill utgjuta mitt bekymmer, ty min ande försmäktar. Sela.

Mina ögonlock håller du öppna; jag är full av oro och kan icke tala.

Jag tänker på forntidens dagar, på år som längesedan hava gått.

Jag vill om natten komma ihåg mitt strängaspel; i mitt hjärta vill jag utgjuta mitt bekymmer, och min ande skall eftersinna.

Skall då Herren förkasta evinnerligen och ingen nåd mer bevisa?

Är det då ute med hans godhet för beständigt, har hans ord blivit till intet för alla tider?

Har Gud förgätit att vara nådig eller i vrede tillslutit sin barmhärtighet? Sela.

Jag svarar: Nej, detta är min plågas tid, den Högstes högra hand är ej såsom förr.

Jag vill prisa HERRENS gärningar, ja, jag vill tänka på dina fordomtima under;

jag vill begrunda alla dina gärningar och eftersinna dina verk.

Gud, i helighet går din väg; vem är en gud så stor som Gud?

Du är Gud, en Gud som gör under; du har uppenbarat din makt bland folken.

Med väldig arm förlossade du ditt folk, Jakobs och Josefs barn. Sela.

Vattnen sågo dig, och Gud, vattnen sågo dig och våndades, själva djupen darrade.

Molnen göto ut strömmar av vatten, skyarna läto höra sin röst, och dina pilar foro omkring.

Ditt dunder ljöd i stormvirveln, ljungeldar lyste upp jordens krets, jorden darrade och bävade.

Genom havet gick din väg, din stig genom stora vatten, och dina fotspår fann man icke.

Så förde du ditt folk såsom en hjord genom Moses och Arons hand.