| 39 Kapitlet |
1 |
För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David. |
2 |
Jag sade: »Jag vill akta på vad jag gör, så att jag icke syndar med min tunga; jag vill akta på att tygla min mun, så länge den ogudaktige är för mina ögon.» |
3 |
Jag blev stum och tyst, jag teg i min sorg; man jag upprördes av smärta. |
4 |
Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst: när jag begrundade, upptändes en eld i mig; jag talade med min tunga. |
5 |
HERRE, lär mig betänka att jag måste få en ände, och vad som är mina dagars mått, så att jag förstår huru förgänglig jag är. |
6 |
Se, såsom en handsbredd har du gjort mina dagars mått, och min livslängd är såsom intet inför dig; fåfänglighet allenast äro alla människor, huru säkra de än stå. Sela. |
7 |
Såsom en drömbild allenast gå de fram, fåfänglighet allenast är deras ävlan; de samla tillhopa och veta icke vem som skall få det. |
8 |
Och nu, vad förbidar jag, Herre? Till dig står mitt hopp. |
9 |
Befria mig från alla mina överträdelser, låt mig icke bliva till smälek för dåren. |
10 |
Jag tiger och upplåter icke min mun; ty det är du som har gjort det. |
11 |
Vänd av ifrån mig din plåga; för din hands aga försmäktar jag. |
12 |
Om du tuktar någon med näpst för missgärning, så är det ute med hans härlighet, såsom när mal krossas. Fåfänglighet allenast äro alla människor. Sela. |
13 |
Hör min bön, o HERRE, och lyssna till mitt rop, tig icke vid mina tårar; ty jag är en främling i ditt hägn, en gäst såsom alla mina fäder. |
14 |
Vänd ifrån mig din blick, så att jag får vederkvickas, innan jag går hädan och icke mer är till. |