41 Kapitlet

Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?

Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.

Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.

Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?

Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.

Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.

Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.

Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.

När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.

Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.

Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.

Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.

På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.

Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.

Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.

När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.

Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.

Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.

Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;

ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.

På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.

Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.

Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.

Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.

På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.