Stasi och Sverige.

"Jag hoppas att andra han har förrått kan sätta punkt."

Publicerad 2012-07-29 07:52

Foto: Jessica Bentsen. Gesine Overkamps dröm om att fly till väst slutade i en isoleringscell i det slutna Östtyskland.

• "Sverige måste kräva att CIA lämnar ut alla Stasidokument"
  
• "Så jobbade Stasi med hjälp av svenska agenter"
  
• Säpo: Öppenhet behövs för mer än Stasi
  
• Birgitta Almgren: "Inte bara spioner. Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget"

Allt om: Stasi och Sverige

München. Lättad mottog Gesine Overkamp beskedet om att prästen i Burträsk erkände sig vara "IM Thomas" Stasi agenten som satte henne i fängelse i DDR. Att Aleksander Radler nu berättat hoppas hon kan bidra till att hon själv och alla andra som han förrått kan sätta punkt, säger hon när DN träffar henne.

På studentkaféet Cafe an der Uni brusar det av liv, trots att universitet stängt för sommarferier. Vid ett av borden betraktar Gesine Overkamp, 67, ett foto på Aleksander Radler, Stasi-spionen som våren 1968 ska ha röjt hennes planer på att fly från DDR tillsammans med fem vänner.

Hon har nyss fått veta att han i torsdagens DN medgivit att han är den som forskaren och författaren Birgitta Almgren kallar "IM Thomas" i sin bok "Inte bara spioner". Radler har tidigare förnekat anklagelserna, trots att en mängd dokument från säkerhetstjänstens arkiv visar att tidigare kyrkoherden i Burträsk i Västerbotten i nästan 25 år jobbade för Stasi.

–Om jag vill träffa honom? Jag är inte så säker. Men, visst, om han kom fram till bordet här skulle jag fråga honom hur han kunnat leva på en lögn i alla dessa år. En teolog som ljuger, det är fruktansvärt, säger Gesine Overkamp.

Aleksander Radler hade österrikiskt medborgarskap och kunde röra sig fritt över gränsen. Han kände en av studenterna i gruppen och ska ha erbjudit sig att smuggla ut deras brev till släktingar i Västtyskland. Planen var att familjemedlemmar i väst skulle förse dem med de pengar som behövdes för att finansiera flykten.

Men breven kom aldrig fram. I stället för att lägga dem på posten hade "IM Thomas" lämnat in dem till sina överordnade i Stasi.

–Han gav ett trovärdigt intryck, vi litade på honom.

Nästan ett halvt sekel senare lever hon fortfarande i studentmiljö, men numera i München, som då låg i Västtyskland. Hon forskar i slaviska språk och undervisar i ryska på Ludwig Maximilians Universität. Längtan efter att se sig om i världen är lika stark som under uppväxten i DDR och hon ger sig ofta ut på långa resor tillsammans med sin man.

Men vägen dit har kantats av många prövningar.

Gesine Overkamp hade avslutat sin utbildning i Jena och börjat arbeta som lärare i ryska vid ett gymnasium, när tankarna på att fly till väst började ta form. I största hemlighet lade hon upp en flyktplan tillsammans med sex andra studenter, ett par av dem kände hon väl, de andra mer flyktigt. Föräldrar och andra vänner fick inget veta.

I dag är Jena en universitetsstad med 100 000 invånare i delstaten Thüringen. I slutet av 1960-talet var den en av många provinsstäder i DDR där livet präglades av regimens omfattande kontrollapparat. Ministeriet för statssäkerhet, Stasi, var den i särklass största myndigheten i landet. 1989, året före Tysklands återförening, hade Stasi 90 000 officiella medarbetare och 190 000 inofficiella medarbetare (angivare). Stasi hade filialer i alla större städer och ett nät som täckte hela DDR.

–Vi var inte fria. Vi ville kunna prata utan risk att bli avlyssnade, vi ville läsa förbjudna böcker och resa fritt. Kanske var vi naiva som anlitade Aleksander Radler men vi hade inte så många andra kontakter, säger Gesine Overkamp.

En annan av de sex vännerna, Henning Frunder, överlämnade breven till Radler vid Checkpoint Charlie, den klassiska plats där öst mötte väst i Berlin, berättar hon. En vecka senare satt vännerna från Jena isolerade i ett fängelse i grannstaden Gera, utan möjlighet att kommunicera med varandra.

De tillbringade ytterligare några månader i isolering innan domstolsförhandlingarna kom i gång och dömdes sedan till fängelsestraff på mellan två och fyra år.

–Radler hade lurat oss. Det var en fruktansvärd upplevelse. Förhören pågick hela natten och vi utsattes för mycket hård press. Mina föräldrar var förtvivlade, säger ­Gesine Overkamp.

Hon placerades i det största och mest beryktade kvinnofängelset i DDR med över tusen fångar. I den gamla 1500-talsborgen Hoheneck i delstaten Sachsen delade hon cell med 25 andra fångar. Många var tungt kriminella – flera dömda för mord – och som politisk fånge sattes hon under extra hård bevakning. Fångarna tvingades arbeta treskift, många med tillverkning av strumpor för export till väst. Gesines jobb var att ta bort koppartråd från maskindelar, ett mycket hälsofarligt arbete.

När hon släpptes fri hade hon suttit inspärrad i sammanlagt två år. Möjligheterna att bearbeta upplevelserna i fångenskap var mycket små. Hon hade tvingats skriva under ett papper på att inte berätta något för någon om fängelsetiden. För de andra studenterna var det likadant.

–Självklart hade vi behövt tala med någon om det vi hade varit med om och få hjälp att bearbeta traumat. Men samtidigt var vi alla unga och efter en tid kunde vi ändå gå vidare med våra liv.

Gesine Overkamp hade omedelbart när hon greps fått sparken från sin tjänst på gymnasiet i Thüringen. Efter tiden i fängelse fick hon inte fortsätta arbeta som lärare. I stället placerades hon först på en fabrik och kunde senare byta till enklare jobb på ett sjukhus.

Långsamt tog tillvaron åter fart även för de övriga vännerna, men deras liv var påverkade för alltid. Även människor i deras närhet drabbades, en av studenternas bror fick inte den forskartjänst han hade hoppats på.

Flera år senare tog två av de sex vännerna livet av sig.

–Det hade säkert med traumat att göra, men inte bara det, säger Gesine Overkamp.

Under årens lopp har hennes minnen från fängelsetiden trängts undan, för att åter väckas till liv när den myndighet som arbetar med att reda ut Stasis omfattande verksamhet hörde av sig i början av sommaren. Under det tids­ödande arbete som pågår med att rekonstruera gamla sönderrivna Stasidokument hade deras namn dykt upp.

De gamla vännerna, nu i pensions­åldern, samlades för att själva läsa akterna där det tydligt framgår hur de blivit förrådda av Radler. Alla fyra som fortfarande är i livet slöt upp, även en kvinna som var lösare knuten till gruppen och skapat ett alldeles eget trauma.

Kvinnan var Christine G, den enda av dem som slapp straff i utbyte mot att hon vittnade mot sina vänner. För de andra berättade hon nu hur hon plågats under alla år och förklarade det med att hon övertalats av sin far att vittna för att undgå straff.

–Jag kände henne bara flyktigt i Jena och har inte träffat henne sedan dess. Men jag beundrar henne för att hon kom till Berlin och träffade oss övriga. Det har jag stor respekt för, säger Gesine Overkamp.

I dag har hon regelbunden kontakt med två av de gamla vännerna. Henning Frunder, som bor i närheten av München, är doktor i fysik och arbetar med att stärka skyddet mot strålskador för personalen inom kärnkraftsindustrin. Manfred Winter har gått i pension efter ett arbetsliv inom teatern.

Gesine Overkamp visar runt i Maxi­milianuniversitetets sommar­tomma huvudbyggnad. Den ligger vid Geschwister Scholl Platz, som påminner om syskonen Hans och Sophie Scholls underjordiska kamp mot en annan repressiv regim som härjat Tyskland – nazismen.

Hur har de dramatiska händelserna flera decennier tillbaka påverkat hennes liv på ett djupare plan? Gesine Overkamp framhåller att hon ändå tycker att hon själv klarat sig bra i jämförelse med många andra av de tusentals offren för DDR-systemet.

–Perioden i fångenskap var fruktansvärd, men under en så lång fängelsetid hinner man också lära känna sig själv och dra viktiga erfarenheter för resten av livet. För mig bidrog den till en inre stabilisering och en övertygelse om att försöka leva ett sant och ärligt liv.

Aleksander Radlers erkännande hoppas hon kan bidra till att hon själv och alla andra som "IM Thomas" förrått kan sätta punkt.

–Jag mötte beskedet med stor lättnad. När han angav oss var han ungefär i samma ålder som vi och jag tänkte att han kanske var svag och under press från Stasi. Men nu har vi sett i akterna att han ända till 1989 var en mycket flitig agent. Det handlade inte om en ungdomssynd.

Hon kan inte förstå varför en person som hade möjlighet att resa utanför DDR:s gränser kunde försvara det totalitära systemet.

För 20 år sedan fick hon veta att Radler flyttat till Sverige.

–Det vi har tyckt varit mest upprörande är att han gjort allt detta och samtidigt arbetat som präst. Vårt viktigaste mål är att han erkänner alla sina gärningar och slutar ljuga. Han måste ta konsekvenserna av sina handlingar och tänka över vad de innebär för hans fortsatta arbete som präst. Jag hoppas att det här också skapar klarhet och lättnad för er i Sverige, säger Gesine Overkamp.

Foto: Daniel Wärn

Misstänkte Stasiprästen: "Jag ångrar mig"

Prästen Alexander Radler gör medgivanden kring anklagelserna om att han arbetat för den östtyska säkerhetstjänsten Stasi och uttrycker ånger över sitt agerande. Thérèse Engdahl, partikollega i Kristdemokrater i Svenska kyrkan, är förvånad över uppgifterna.

- Jag har svårt att förstå det. Har han erkänt att han med berått mod har gjort detta, då är han inte den människa jag känner, säger Thérèse Engdahl, som inte ännu hade nåtts av nyheten när Dagen ringde upp.

I höstas kom uppgifter om att Alexander Radler, tidigare kyrkoherde i Burträsk i Västerbotten, varit Stasi-informatör. Han pekades ut i forskaren Birgitta Almgrens bok "Inte bara spioner... Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget".

Domkapitlet i Luleå inledde då en utredning, men ärendet las ned eftersom det inte gick att hitta bevis mot honom. I våras startade en ny utredning efter att Expressen publicerat ett dokument som visade att en svensk präst spionerat för Stasi under täcknamnet "Thomas" i Östtyskland och Sverige.

Han ska ha bland annat ha lämnat ut uppgifter om möten med biskopar och verksamheten ska ha pågått i 25 år. Alexander Radler har dock hela tiden förnekat att han skulle varit spion och har sagt sig vara utsatt för en komplott, som Dagen tidigare skrivit. Thérèse Engdahl, förbundsordförande i Kristdemokrater i Svenska kyrkan där Radler varit politiskt engagerad, har uttryckt sitt fulla stöd för prästen.

Men nu medger han att uppgifterna stämmer. I ett mejl till DN skriver Alexander Radler att han "ångrar djupt hela händelseförloppet" och att "det som utlåtandet verifierar är att jag var registrerad som IM Thomas".

Det utlåtande han syftar på är den utredning som den internationella Stasi-experten Helmut Müller Enberg gjort på uppdrag av Luleå stift. Denne har gått igenom sönderrivna dokument från Stasis arkiv som rekonstruerats.

Där framgår att Alexander Radler tillhörde en kategori av elitspioner vid en enhet som arbetade med statsapparaten, kultur och kyrka. Alexander Radler vill själv inte bli intervjuad men hustrun Bettina Radler bekräftar att Alexander Radler är "IM Thomas" och att han arbetat inom den östtyska säkerhetstjänsten.

Stiftsjuristen Anna Wernqvist tycker att expertens utlåtande är väldigt tydligt skrivet men betonar att Alexander Radler inte är anklagad för något brott.

Alexander Radler har gått i pension så det domkapitlet måste ta ställning till är om han ska få behålla sitt ämbete som präst. Enligt tidigare uppgifter ska han på en direkt fråga från stiftets biskop ha förnekat sin koppling till Stasi.

Alexander Radler skriver också att han "kommer att bearbeta min livshistoria under den närmaste tiden".