Sionismens Väg

En tredje reservist sade att det som skrämde honom mest var att efter några dagar brukade judiska soldater bli beroende av sadism "mer och mer," på samma sätt som folk blir beroende av droger, "det är omöjligt att bli fri från det."
– Roberta Strauss Feuerlicht

Det som följer är utdrag ur den judiska författarinnan Roberta Strauss Feuerlichts bok The Fate of the Jews: A People Torn Between Israeli Power and Jewish Ethics, Times Books, New York, 1983. En värdefull bok att läsa och fast den inte längre är i tryck, är den väl värd att publiceras på detta sätt.

Sionismens Väg

av Roberta Strauss Feuerlicht

övers. Torbjörn Johansen
medlem i Svenska Alliansmissionen

En handfull judiska män och ännu färre judiska kvinnor kontrollerade mycket av pengarna och hela makten hos de amerikanska judarna. Pressen publicerade vad de sade, Vita Huset lyssnade till dem, och ingen frågade någonsin vilka de egentligen representerade.

OLIGARKER 131-132 (sidonummer i originalboken)
En studie av Judiskt ledarskap gjord efter andra världskriget avslöjade att "i åtta av de större nationella organisationerna … innehade 28 individer totalt sett 108 chefsposter, och 4 familjer höll 31. En familj höll 11 direktörsposter, en annan 8 och en annan 7. En man höll 7 positioner; han hustru 8. "Följden av detta är uppenbar" skrev statsvetaren Samuel Halperin. "De miljoner dollar som samlades in i samhället fördelades godtyckligt av några få förmögna individer."

Inga klenmodiga hjärtan eller någon garderobsvänster där. Judiskt tänkande och judisk filantropi var och är kontrollerad av en oligarki av miljonärer och professionella judar som inte bara flyttade samhället högerut därför att oligarkerna kände sig mest hemma där, men kvävde motstånd genom en falsk enighet ålagd genom positionens och ledarskapets makt. Endast under två generationer hade de friaste judarna i världen tagit ett kliv tillbaka till 1800-talet och återställt de förmögnas och rabbinatets makt, där den finns kvar än i dag.

TRUJILLO 132
Med några få undantag ville ledarskapet ha en lösning när det gällde Palestina: för de förföljda judarna till det landet, inte till Amerika. De fruktade att ett massivt inflöde till USA skulle öka antisemitismen och att assimilationen skulle gå tillbaka till den nivå den haft för sextio år sedan. År 1939 kom ett förslag om att föra 20 000 judiska flyktingbarn till Amerika. Saken fick ett visst stöd bland ickejudar men höga judiska ledare höll sig tysta i frågan.

Men varken USA eller någon annan västlig demokrati ville egentligen ha judarna. I dokumentärfilmen Who Shall Live and Who Shall Die sade senatorn Claiborn Pell att först ville inte Hitler döda judarna, han ville bara bli av med dem. Pell sade dessutom att det enda land i väst som tog emot en del var Dominikanska Republiken, därför att Rafael Trujillo behövde fler vita som motvikt till det stigande antalet svarta i sitt land.

FLYKTINGAR 140-141
När andra världskriget slutade fanns det omkring en halv miljon judiska överlevande i Europa. Om de hade släppts in i USA eller något annat land de valt, så skulle det inte ha funnits något mellanösternproblem idag; och om det funnits ett, vore det mest ett käbbel araber emellan. Kostnaden för det hade varit blygsam jämfört med, som idag – höga dödstal, militär och ekonomisk hjälp till Israel (mest från USA), oljekriser men även den kostsamma politiska och ekonomiska fiendskapen från tredje världen. Det hade inte heller varit nödvändigt att försöka bli av med hundratusentals araber i Israel för att få plats med hundratusentals felplacerade judar där.

För att passa sionistdrömmen måste flyktingar flyttas från de länder där de knappast kunde överleva till ett land där de möttes av samma sak. Men sionisterna behövde dem, för man kan inte ha ett land utan befolkning. Amerikanska judar godtog detta motvilligt därför att det verkade vara en perfekt lösning på ett känsligt problem; de ville inte ha några flyktingar i USA.

FÖRDRAG 173-174
Ett fredsfördrag skrevs under av Begin och Sadat den 26 mars 1979. Jimmy Carter skrev på som vittne. Villkor sattes för Egypten och Israel, men det s.k. palestinska problemet var inte närmare en lösning än det hade varit när Sadat flög till Jerusalem för fredsförhandlingarna. Sadats död sörjdes i stort sett inte av arabvärlden, därför att man ansåg att han hade svikit palestinierna.

The Times noterade den dag som freden undertecknades att få av de 8000 invånarna i Halhoul, Västbanken, ville göra kommentarer; de befann sig alla under husarrest för att ha demonstrerat mot fredsfördraget. Under demonstrationerna hade israeliska soldater och beväpnade judar mördat en 21-årig arbetare och en 17-årig skolflicka.

Utegångsförbudet, som hade varat i tolv dagar var totalt. Telefonlinjer hade skurits av, butiker, annan affärsverksamhet och skolor hade fått läggas ner för tillfället. Invånarna fick lämna sina hem bara en timme om dagen under uppsyn av israeliska soldater. "Jag har inget emot det vi gör här" sade en Bronx-född israelisk soldat. "Vi håller dem bara inburade tills situationen lugnar ner sig."

Begin upprepade vid varje tillfälle han kunde att Israel aldrig skulle lämna tillbaka de ockuperade territorierna eller sluta bosätta där. Israelerna skulle tillåta palestiniernas begränsade självstyre men fortsätta ordna sin egen säkerhet. När Begin utfrågades vad han skulle göra om folkvalda palestinska ledare slutligen utropade en palestinsk stat, sade han att han skulle låta arrestera dem.

BORGMÄSTARE 178
Medveten om att Carter inte kunde pressa Israel under kampanjen, fortsatte Begin sin egen kampanj med provokationer och förstörelse. I mars firade Israel första årsdagen av fördraget med Egypten med att återupprätta en judisk närvaro i Hebron, en drivbänk för arabisk nationalism. En talesman för Vita Huset beskrev detta drag som "att kasta spikmattor på vägen." Konsekvenserna var oundvikliga: arabiska fanatiker dödade sex judiska fanatiker. Följande dag deporterades borgmästarna i Hebron, i Halhoul, och en muslimsk domare till Libanon, fast inga bevis fanns att de tre på något sätt var inblandade i attacken. Borgmästarens son i Hebron sade: "De får det arabiska folket att hata det judiska folket och det judiska folket att hata det arabiska folket. Detta är regeringens politik."

När säkerhetsrådet fördömde Israel för att illegalt ha deporterat de tre arabledarna lade USA ner sin röst. Carter tänkte inte göra om samma misstag en gång till. Den 2 juni fick två andra arabledare benen avskjutna i försåtsmineringar. I augusti rapporterade en israelisk journalist i Washington Star att Begin personligen hade intervenerat för att förhindra Israels säkerhetsstyrkor att följa upp ledtrådar som ledde till den fanatiska israeliska rörelsen Gush Emunim, och att säkerhetschefen sade att han hade tänkt ta avsked i protest.

Begin skrek "Förtal!," säkerhetschefen sade att han hade tänkt begära avsked i alla fall, Israel hotade arrestera reportern för spionage, och brottet är ännu ouppklarat.

PARASITER 221
Uri Avnery har skrivit sionistlitteratur som lärs ut till varje judiskt barn i Palestina, beskriver judiskt liv i Östeuropa som avskyvärt, hela traditionen och folkloren från gettot som "feg, skurkaktig och parasitisk." Han lade märke till att judar "beskrivs i sionistiska skolböcker på ett sätt som påminner ganska mycket om antisemitisk litteratur," och därför anser sig många israeler stå "skyhögt över" diasporajudarna, "och behandlar dem som bäst med en paternaliserande, rätt kolonial attityd.

Yehezekiel Kaufman, en professor i bibelstudier vid Hebrew University i Jerusalem, skrev att judisk nationalism vilade "på en grund av antisemitism." Judarna skulle därmed själva bära skulden för sina olyckor och förtjänade att bli hatade. För att sona sina synder måste de lämna diasporan och bli ett folk som andra folk. "Det gift som flödar från judiska nationalistiska källor," skrev Kaufman, "är kanske det farligaste." Kaufmann ger flera exempel på vad höga sionister sade om sina bröder i diasporan: "zigenare, smutsiga hundar; dehumana, parasiter, huvudsakligen värdelösa individer; slavar, drängar, maskar, smuts, rotlösa parasiter." Han sade att varje land har sin diaspora—de som emigrerar, men ändå, "inga anses vara slavar och hundar av sina landsmän utom hos judarna—och av dem själva. Han skrev, "Många sionister …är fullständigt övertygade om, att för att kunna bli 'goda sionister' måste de först bli 'goda antisemiter,' judarna måste först hata sig själva."

HERZL 222
Den ansedde sionisten Theodore Herzl hatade sig själv. Som korrespondent i Paris skrev han, "Jag tog en titt på Parisjudarna och såg en familjelikhet i deras ansikten: djärvt framspringande oformliga näsor; dolska och sluga ögon." Han skrev också att antisemiter "är i sin fulla rätt." Herzl ansåg att ickejudar skulle inse att en judisk stat låg i deras eget intresse; det skulle hjälpa dem att bli av med judarna. Herzl skrev, "Det är antisemiterna som kommer att bli våra pålitligaste vänner, och de antisemitiska länderna som blir våra allierade." Han vädjade till "uppriktiga antisemiter att donera medel för upprättandet av en judisk stat och hoppades kunna "dra ett visst mått av fördelar från Kishinov-progromen. Han träffade den ryske inrikesministern Vjatjeslav Konstantinovitj Plehve (1846-1904), (ansvarig för pogromen), därför att Herzl betraktade honom som en "förståndig antisemit" som ville hjälpa sioniströrelsen rensa Ryssland på judar.

HITLERISM 224
Sionisten Chaim Weizmann beklagade den beredvillighet med vilken somliga sionister kompromissade med ondskan; deras "tragiska, gagnlösa, ojudiska tillflykt till terror." Hans Kohn* skrev, "Militära segrar skapade den nya staten; och, som Sparta eller Preussen, blev den grundad på militära förtjänster." Men militär dygd var en av dess nackdelar.

Morris Raphael Cohen menade att, "Sionister accepterar huvudsakligen antisemitisk rasidelogi, men drar olika slutsatser. Istället för teutonerna är det judarna som är den rena, eller överlägsna rasen." Cohen avfärdade denna tro som "bortom förakt," men den gjorde det möjligt för sionister att inte bekymra sig när de våldförde sig på den ickejudiska befolkningens rättigheter i Palestina. Högsta Domstolens domare Lois Brandeis ansåg att när "judarna vann Palestina med omgivningar "var det ödet." En av hans judiska domstolsbiträden kallade Brandeis personliga sionism för "judisk hitlerism."

DESPOTER 225
År 1891, när det fanns mindre än 25 000 bosättare i Palestina, besökte Ahad Ha'am landet och blev bestört av judarnas beteende. Judar som varit tjänare i diasporan, skrev han, var nu despoter i Palestina: "De behandlar araberna med fiendskap och grymhet, berövar dem deras rättigheter, förolämpar dem utan sak, och till och med skryter om sina gärningar; och ingen av oss protesterar mot dessa avskyvärda och farliga utsvävningar." Det var ett "grovt misstag" sade Ahad Ha'am, för judar att tro att alla araber "är vildar som lever som djur och inte förstår vad som händer."Senare skrev han att "det gick att leda i bevis" att "araberna en dag skulle resa sig."

GIFTERMÅL 228
Israel är den enda nation i världen där konservativa- och reformjudar inte erkänns som religiösa judar utan som syndare. Ingendera av grupperingarna får utföra en vigselceremoni i Israel: och om de ändå gör det är den inte laglig. Sefardiska judar har enkla jobb och låg utbildning; de bor i överfulla hus i överfull slum. De är Israels "svarta"; en del askenasiska kvinnor kallar sina sefardiska pigor för "svartingar" (schvartze). Sefardiska barn går i skolor där de får lära allt om askenasiska hjältar och europeisk kultur; deras egen kultur blir ignorerad och nedsvärtad. Ungdomsbrottslighet och småbrott florerar i höga tal.

Yakim säger att när ett brott begås i ett sefardiskt samhälle, då letar inte polisen nödvändigtvis efter en enda gärningsman; istället blir det en kollektiv bestraffning. En grupp sefarder blir anhållna, slagna och får sedan gå.

När en askenas gifter sig med en sefard i Israel, så kallas detta blandäktenskap. Blandäktenskapsfrekvensen är bara 10 procent, medan äktenskap mellan ickejudar och och judar i USA uppskattas till nästan 50 procent. Gibel berättar en historia om en tunisisk jude som sagt att den allra högsta frekvensen blandäktenskap är mellan jemeniter och tyska judar därför att "de båda känner igen varandras blåa blod."

SKRÄMSKOTT 131-132
I tankesmedjan Agenda, om det sefardiska problemet, diskuterade Yakim och Gibel frågan om varför orientjudar emigrerar till Israel överhuvudtaget. Båda var överens om att fastän det hade förekommit förföljelse historiskt sett så hade ändå judarna levt ett mycket bättre liv i muslimska länder än i kristna.

Yakim sade att "sionismen skapade en konflikt mellan judarna från arabländer och de arabiska människorna." Han upprepade anklagelsen – som inte är ny – att israeliska agenter var ansvariga för bombandet av synagogor i arabländer som skrämskott för att judarna skall ge sig av till Israel.

Jag har hört denna anklagelse, eller varianter av den, åtskilliga gånger. En israelisk student sade till mig att det har framkommit i Irak till exempel, att israeliska agenter kastat in bomber i synagogor för att terrorisera judarna.

Detta är välkänt. Det är också känt att det i Marocko förekom ett intimt samarbete mellan den marockanska regeringen och den israeliska för att förmå judar ge sig av. Det hela är ännu statshemligheter, men när det kommer ut kommer folk att häpna.

I sin bok om Mellanöstern har Wilbur Crane Eveland, en före detta CIA-tjänsteman, skrivit att tre månader innan han kom till Irak år 1950, hade en bomb exploderat "när judarna hade en samling inför påsken." Det hela ledde till att 10 000 irakiska judar emigrerade till Israel.

"Precis när jag kom till Bagdad," skriver Eveland, hade man arresterat en israelisk medborgare i stadens största varuhus: förhöret ledde till upptäckten av femton vapengömmor som smugglats in i Irak av en underjordisk sionistisk rörelse. I ett försök att få irakierna att se ut som amerikafientliga och för att terrorisera judarna, hade sionisterna placerat bomber inne i U.S. Information Service-biblioteket och i synagogor. Snart började också flygblad dyka upp som uppmanade judar att genast flytta till Israel. Källan var okänd.

Eveland tillade: Även om den irakiska polisen senare försåg vår ambassad med bevis för att både synagog- och biblioteksbomberna plus de antijudiska och antiamerikanska flygbladen var ett verk av en sionistorganisation, trodde de flesta i världen på rapporter som påstod att arabisk terrorism var motivet när de irakiska judarna flydde, fast det hela var en sionistisk "räddningsaktion." En av de mest entusiastiska och hängivna kännarna bland alla de sionister som jag intervjuade, talade inte om några bomber. Men han sade så här: "Du tror väl inte att de sefardiska judarna bara rusade till Israel hux flux, eller hur?

Han sa att Israel hade sänt emissarier till olika arabländer för att varna judar för kommande pogromer och förföljelser, men sanningen var att det inte pågick något sådant. Det var propaganda för att skrämma iväg dem för att, sade han, Israel "behövde förstärkning" som kunde bosätta sig där, bygga upp infrastrukturen och de militära styrkorna och få industrin att expandera.

SEFARDIM 233
För att förhindra sefarderna från att alliera sig med araberna skapade eller förstorade Israel, enligt Yakim, medvetet fientlighet mellan de två grupperna. På 1950-talet fick sefarder bosätta sig i utvecklingssamhällen där de blev utsatta för arabiska attacker. "De byggde ett skyddsbälte runt sina gränser genom att förlägga tusentals sefarder där," sade Yakim. "De brydde sig inte om vilka bostäder och arbeten sefarderna hade och de beskyddade helt avsiktligt inte deras bosättningar militärt. Sefarderna inte bara hjälpte till att beskydda kibbutzerna (ett slags kolchoser) utan försåg dem med billig arbetskraft.

ASKE-NAZIS 235
Konflikten mellan sefarder och askenaser nådde smältpunkten i december 1972. Bara för att en Jemenjude i Jerusalems slum byggde till ett rum till sitt tvårumshus utan tillstånd från myndigheterna, kom polisen med en schaktmaskin för att riva vad man kallade hans "markstöld." Familjen hade fått en anmodan att hämta en skriftlig förhållningsorder om saken och en av dem hade farit iväg för att hämta den.

Ickedestomindre lät polisen riva rummet under tiden. När familjen kastade sten på poliserna med schaktmaskinen, sköt en polis ner en av sönerna i familjen. Då bröt ett upplopp ut i den sefardiska slummen.

Sefarder målade hakkors på askenasers hus och bilar; de gjorde plakat där det stod "ASKE-NAZIS," "ASKENAZIM TILL AUSCHWITZ, TREBLINKA OCH DACHAU," "SLUT MED FÖRTRYCKET" "BEFRIA VÅRA FÅNGAR" och på en annan skylt hade man skrivit, "DEN SEFARDISKA REVOLUTIONEN HAR BÖRJAT".

Israeler säger ofta att sefarder inte har det ett dugg sämre än i de arabiska länder de kom från. Men om alla judar inte har det bättre i Israel, vad är då poängen med en judisk stat? Och om alla judar inte har samma värde i Israel, vad är då poängen med en judisk stat?

UTEGÅNGSFÖRBUD 251
På samma sätt har israelerna nästan alltid gjort mot araber och palestinier i Israel. Det finns inget oavsiktligt i underkuvandet av araber i Israel. Det har alltid varit tills nu regeringspolitik att lura fogliga araber och även att utrota fientliga araber. I september 1976 läckte en konfidentiell (hemlig) rapport ut i den israeliska pressen. Den var skriven av två mycket framstående arabister för arbetarregeringen, då ledd av Yitzhak Rabin. Rapporten är känd som Koenigs Memorandum, efter sin främste upphovsman, Israel Koenig. För att undanröja varje möjlighet till en politisk union, rekommenderade Koenig fler judiska bosättningar på områden som tillhörde araberna. Han ville ha fientliga arabledare ersatta med medgörliga sådana, vilka Israel själva skulle "skapa."

Han ville ha antalet arabiska intellektuella reducerat för att deras besvikelse var potentiellt farlig. Man skulle uppmuntra "överförandet av araber till tekniska yrken, fysik och naturvetenskap. Med sådana studier fanns det mindre tid för att 'fuska' med nationalism och de som inte klarade sina studier skulle bli fler."

I detta memorandum rekommenderades också att man gjorde det lättare för araber att få studera utomlands och att det skulle bli svårare för dem att återvända och få arbete. Redan utbildade som stannade skulle fås att samarbeta. Koenig föreslog också en större smutskastningskampanj mot arabiska aktivister, att minska vanligt sparande för att begränsa större penningansamlingar i det arabiska samhället så man blev utan ekonomiskt stöd till politiska föreningar, och reducera effektiviteten hos arabiska studentorganisationer. Israelerna utarbetade sitt underkuvande av araberna inte bara på papperet, och först sedan Begin kommit till makten.

Den 29 oktober 1956, till följd av kriget i Sinai, ändrades utegångsförbudet i arabiska byar vid den arabiska gränsen bakåt från kl. 21.00 till till kl. 5.00 på eftermiddagen. Detta beslut togs sedan byborna for till arbetet den dagen, så de var inte medvetna om ändringen.

MILITÄRA FÖRBRYTELSER MOT CIVILBEFOLKNING
Den kvällen, i byn Kafr Kasem, var de första arbetarna som återvände hem två män på cyklar. De stoppades av israelisk gränspolis. Medan de identifierade sig, öppnade polismännen eld. Två dog genast; två överlevde genom att spela döda.

Snart kom även en vagn dit med en arab och hans dotter följda av två män och en pojke till fots. Barnen tilläts passera in till byn. När en av männen såg de araber som nyss skjutits, frågade han, "Varför vill ni skjuta oss?" Då sade den judiske polisen bara, "Håll käften!" Sedan sköt judarna dessa tre. När andra återvände till byn, blev en del godtyckligt insläppta oskadda; andra blev lika godtyckligt mördade. Vid kvällens slut var fyrtiotre israeliska araber ihjälskjutna, bland dem sju barn och tio kvinnor.

Inget av det här hände i stridens hetta; israelerna stod bara vid infarten till en fridfull arabisk by och avgjorde vilka som skulle få leva och vilka som skulle dö. Några sköts ihjäl när de låg sårade på marken. En man sköts bakifrån sedan han fått tillstånd att komma in i byn.

Officiellt försökte man att hålla morden hemliga. Två veckor efter massakern vid Kafr Kasem sade regeringen att det tidiga utegångsförbudet utfärdades "för att beskydda bybornas liv" och att "flera bybor blev sårade." När en medlem av parlamentet talade om massakern, lät censorn avlägsna talet från protokollet. De israeliska tidningarna var förbjudna i två månader att trycka nyheter om vad som hänt vid Kafr Kasem. Men nyheter om massakern kunde inte undanhållas för alltid.

De israeliska myndigheterna sade till de inblandade att om de erkände sig skyldiga "snabbt och i tysthet" skulle de bara få ett tvåårigt straff. Men på uppmaningar av den israeliska opinionen och det Internationella Röda Korset blev regeringen tvungen att göra en rättslig prövning. Vid rättegången avslöjades det att gränspolisen hade fått order om att upprätthålla det nya utegångsförbudet på ett sätt som skulle göra intryck på invånarna i alla dessa arabiska byar: överträdare skulle skjutas, inte arresteras, även om de inte kände till utegångsförbudet. Flera av de anklagade vittnade om att polisen som förde befälet hade sagt till dem att det skulle bli lättare att genomföra uppgiften om man sköt några araber. Samme polischef sade också att han inte ville ha några sårade, eller någon särskild behandling av kvinnor och barn. Polischefen sade att han bara lydde de order som utgått från militärledningen; den ansvarige militäre ledaren förnekade detta. Flera anklagade sade att de bara lydde order. Den israeliske domaren, Binyamin Halevi, godtog inte deras försvar och sade att de borde ha känt igen en "illegal" order. Halevi sade att när en order ges som har "en kriminell karaktär …och om man inte är blind eller korrupt … har soldaten ingen skyldighet att lyda order utan blir ansvarig för de kriminella gärningarna."

År 1978, under den israeliska invasionen av södra Libanon, tog en israelisk löjtnant fyra civila till ett övergivet hus, torterade och mördade dem och kastade dem sedan i en brunn. Varje armé har sina galningar; det som är utmärkande i detta fall är att det maskerades med hjälp av militär censur och kom till allmänhetens kännedom först när det blev publicerat i Los Angeles Times. Officeren blev enhälligt befunnen skyldig till mord av en militärdomstol och dömd till tolv års fängelse. Vid överklagandet förvandlades domen till åtta år. Arméledningen minskade straffet till två år; officeren kom ut efter sexton månader.

BISTÅND 259-260
Både druser och libaneser har fått utstå mycket, men inga araber har så ständigt och intensivt blivit förtryckta som palestinierna på Västbanken. De har förnekats hjälp utifrån; år 1979 fick Kväkarsamfundet order av Israel att sluta bistå palestinier i de ockuperade områdena. Olika projekt för att förbättra de ekonomiska förhållandena för palestinierna har blivit avfärdade av Israel, bland dem generatorer för elektricitet så att den lätta industrin kan komma igång, yrkesutbildning, och vägbyggen som gör det möjligt nå ut till marknaderna med varor. En hjälparbetare sade, Det verkar precis som om allt som är bra för palestinierna är dåligt för israelerna."

Detta är sant i den mån att sådan hjälp undergräver israelernas bestämda hållning att låta palestinierna fortsatt vara beroende av dem. En israelisk tjänsteman sade, "Vi vet vem som är vem [på Västbanken], vilka som behöver stöd och till vilka allt detta stöd borde ges."

TORTYR 260-263
Vad som offentligt omtalats finns på Västbanken saker som avstängning av skolor, massarresteringar, övervåld, kollektiva bestraffningar, censur, förbud mot fortsatt tidningsutgivning.

I skymundan finns det tortyr. Felicia Langer, en israelisk åklagare och människorättsaktivist, har berättat om tortyr och brutaliteter i fängelser på Västbanken, liksom den nyckfullhet israelerna uppvisar när de väljer sina offer. Efter en fredlig demonstration på en arabisk högstadieskola drog israeliska soldater ut elever ur klassrummen och avgjorde om de var "skyldiga" genom att hålla sina händer över pojkarnas hjärtan. Snabba hjärtslag betydde att de hade deltagit i demonstrationen.

Langer tar sig ofta an palestinska fall och har sett insidan av Västbankens fängelser. Hon har sett hur respekterade palestinier – läkare och redaktörer – blivit inslängda i isoleringsceller där de fick äta på golvet och leva i sin egen smuts.

Hon beskriver överfulla fängelser med dålig mat.
Felaktig medicinsk behandling.
Fångar blir ständigt slagna, ofta på genitalierna.
De får piller som utlöser hysteri och hallucinationer.
De blir hängda upp och ner.
Skadliga och giftiga gaser ("Made in USA") kastas in i deras celler eller sprejas på deras ansikten.
De märks på huden med tända cigaretter.
Deras fångvaktare spottar rakt i munnen på dem och soldaterna hotar att våldta deras fruar mitt framför ögonen på dem.
Somliga får stå i dagar i speciella lådor för små för att sitta eller ligga ner i - en del får stå i en vecka eller mer, vanligen utan mat eller möjlighet till toalettbesök, med huvudet överdraget med flera lager med påsar och händerna i handklovar bakom ryggen.

Langer har skrivit, "Man tar livet av fångar.... Dessa brott förekommer alltmera men smygs alltid undan på ett effektivt sätt."

Det tycks inte så mycket vara frågan om att döda palestinierna som att förödmjuka dem, offentligt, så väl som när de sitter i fängelse. Varje palestinier måste inneha ett identitetskort; om inte, blir han vanligtvis fängslad och slagen. Ändå konfiskerar israeliska soldater ID-kort slumpvis och gör därmed palestiniern till fånge i sitt eget hem. Om han går ut kan han därför bli arresterad, och går han till myndigheterna för att få tillbaka sitt kort, blir han vanligen slagen och förödmjukad. Unga män och pojkar är särskilt utsatta för förödmjukelser. Soldaterna brukar gripa en grupp elever på väg hem från skolan, från moskén, eller när de går ur en buss.

Ibland får de stryk, ibland blir de beordrade att sopa gatan ren med sina tröjor, ofta tvingas de löpa gatlopp, ibland får de åka till ett läger och tömma latrinerna. Det är vanligt att hämta pojkar under deras examensperiod och behålla dem 2-3 dagar. Detta försämrar deras utbildning; israelerna blir paranoida av utbildade araber. Naturligtvis är palestinska pojkar och flickor utbildade; men de blir tyvärr utbildade att hata sina förtryckare. Varje förödmjukad skolungdom blir en mogen rekryt för PLO (Palestinian Liberation Organisation).

I februari 1981 gav Israeli League for Human and Civil Rights (!) ut en rapport om behandlingen av araber på Västbanken där man använde sig av information som kommit från israeliska reservsoldater (reservister) som var bekymrade över vad de varit med om.

En reservist sade, att när hans avdelning anlände till Hebron fick de en orienterings-kurs om araber. De fick instruktioner om att araber "inte är som mänskliga varelser" och bör behandlas som "djur." Utbildarna lade tonvikt på att araber gör lärdomar av "utövande av myndighet" liksom av förödmjukelser, och de "vill bli slagna."

Instruktionerna gick även ut på att "när de genomsökte hus skulle fadern bli slagen inför familjen, särskilt inför barnen men att "slå modern inte var lika viktigt." Reservofficeren meddelade vidare att "om de gör motstånd i huset skulle vi bryta armar och ben på fadern och de äldre sönerna, men om de inte gör motstånd, och speciellt om fadern ber oss om nåd inför sina barn, då skulle han få en och annan örfil, någon liten bestraffning måste ske."

En av instruktörerna sade att om en medlem av familjen är arrogant eller bara ser fientlig ut, så bör egendom som tillhör familjen slås sönder; det kan röra sig om en TV-apparat, möbler eller föräldrarnas sängar. Man skulle även förstöra mat; att hälla matolja på golvet var viktigt. När en av reservisterna frågade om det inte var bättre att urinera på golvet sade man, "använd din egen fantasi."

Reservisten sade att de flesta av grabbarna sedan "njöt av det hela," men några få beslutade sig för att emigrera från Israel efter att de gjort sina erfarenheter i tjänst på Västbanken. En annan reservist sade att en medlem av det extremistiska Gush Emunim hade utbildat deras grupp. Denne hade sagt att araberna måste drivas ur landet, som var av Gud givet till judarna på villkor att de bodde ensamma där, utan hedningar.

Denne reservofficer sade att närhelst det blev ett utegångsförbud gick israelerna från hus till hus "för att slå, skrämmas och förödmjuka." Soldater som vägrade slå araber eller slå sönder deras saker blev "hånade av de andra." Man förstörde även genom att hälla sand i mjölet eller sockret hos folk eller urinerade i matoljan."

Någon blev alltid slagen; "mängden och typen av slag var efter var efter fritt val" inom patrullerna, sade reservisten. De hade blivit tillsagda av Gush Emunim att koncentrera sig på revbenen eller händer och underarmar därför att "där är det lättast att det uppstår brott." De blev också tillsagda att en arab inte är förödmjukad nog förrän han gråter inför andra. Reservisten vägrade nämna eller beskriva vissa former av förödmjukelse som förespråkades.
Före slutet av hans tjänsteperiod fick de en annan instruktion av Gush Emunim som löd: "Var inte orolig över vad du gjort mot en del mänskliga varelser.... Du varken slog eller förödmjukade judar, det är det som räknas."

En tredje reservist sade att det som skrämde honom mest var att efter några dagar brukade judiska soldater bli beroende av sadism "mer och mer," på samma sätt som folk blir beroende av droger, "det är omöjligt att bli fri från det."
En fjärde reservist beskrev ett fångläger på ett fält, omgärdat av taggtråd, där ca 300 palestinier i olika åldrar blev förhörda, slagna och torterade; medan de skrek, stod israelerna runt dem och skrattade.

Vakten vid grinden sade till reservisten och hans kamrater, "Det är gratis film här. Om ni vill kan ni få titta." När reservisten undrade varför man slog araberna, svarade en annan israelisk soldat, "Vill inte du njuta av att ge en arab smörj? Var annars kan du göra det?"

En femte reservist som hade protesterat mot brutaliteterna tillsades av en officer att hans åsikter "kunde vara tecken på mentala störningar. – Kanske skulle du lägga in dig.... På vår kibbutz lyckades psykologen bota flera fall." Israel har blivit en judisk nation som inte bara utbildar mördare men som också drar till sig sådana.

En av de märkligaste historierna från Israel är den om Eli Hazeev, en av de sex judarna som dödades av palestinier i Hebron. Hazeev var en amerikansk "kristen" som egentligen hette James Eli Mahon, Jr. Han ställde upp som frivillig under två perioder i Vietnam, där han gick under namnet "Killer". Efter Vietnam blev han informatör (tjallare) åt FBI, där han spionerade på organisationer som var emot kriget.

När Israel startade krig år 1973 fann Mahon att Israel var ett land som stod för det han själv gillade. Han konverterade till judendomen, valde namnet Hazeev, vilket betyder "varg" och reste till Israel, där han förenade sig med ultranationalisterna. Han blev nu en fullfjädrad sionist som gillade att svassa omkring runt Hebron och hytta med sitt gevär åt araberna och tvinga dem att dra sig åt sitt håll. Allt för att "skrämmas."

En israelisk vän sade att Hazeev var en "psycho" och att till och med hans vänner var rädda för honom: "En gång tog han med sig några killar utanför, och visade dem hur man dödar folk med bara händerna, hur man river upp näsborrar, sticker fingrar i ögonen och öronen på folk, som en indianscout som har blivit galen."

Vid Hazeevs begravning sade askenasen och chefsrabbinen Schlomo Goren till hans föräldrar att deras sons namn skulle bli hågkommet bland Israels hjältar.

CENSUR 265
Utländska och israeliska journalister på Västbanken blir trakasserade, arresterade, åtalade för påstådda kriminella handlingar; kameramän har fått filmer och videoband konfiskerade. TV-reportrar har fått "terrorist"stämpel av Ariel Sharon som varnade, "Jag har bekämpat terrorister med framgång.... och jag skall bekämpa er med framgång." Palestiniernas tidningar är tungt censurerade och blir ofta konfiskerade. Litteratur och konst som inte gillas av den israeliska censuren är förbjuden. I New York Times stod det en gång att ett väsenligt drag i "ockupationsindex (för förbjuden litteratur)" är att den aldrig blir publicerad. Man kan bli åtalad för innehav av en bok som man inte visste var förbjuden."Den engelske filosofen John Locke skrev en gång: "Ingen regering har rätt att kräva lydnad från ett folk som ej frivilligt har medgivit detta."

Palestinierna på Västbanken har inte frivilligt samtyckt till israeliskt styre; inte ens under tortyr och förtryck har de givit sitt samtycke. Ändå kritiserar sällan israeler och amerikanska judar situationen på Västbanken och Israels behandling av palestinier som terror, orättvisor, folkmord reellt och kulturellt. Mord på araber betraktas inte som speciellt viktigt i Västvärlden. Araberna är ett främmande folk, nästan "barbarer," som bor i öknen och antingen är för rika eller för fattiga, och mer eller mindre okända för oss. Det bästa och riktigaste sättet för oss att kritisera Israels politik är att säga att den är dålig för Israel.

*FOTNOT: Jag reflekterade över namnet Kohn. Den judiske amerikanske presidentkandidaten John Kerry heter egentligen John Kohn.

"Ve eder som läggen hus till hus och fogen åker till åker, intill dess att rum ej mer finnes och I ären de enda i landet!" (Jes. 5: 8)

"Därför säger Herren, HERREN så: Eftersom I allasammans haven blivit slagg, se, därför skall jag hopsamla eder i Jerusalem." (Hes. 22: 19)

"Herre, du skall skaffa frid åt oss, ty allt vad vi hava uträttat har du utfört åt oss." (Jesaja 26: 6; jmf Ef. 2: 10)

Gå tillbaka till Svenska sidan

Denna datafil/publikation tillhör i sin helhet European American Evangelistic Crusades (EAEC), Inc. Denna datafil/publikation får ej publiceras utan tillstånd från EAEC i någon form, ej heller användas för försäljning av produkter av något slag; detta omfattar hela denna, med undantag för mindre korta citat.

Reproducering är tillåten men endast i sin helhet för cirkulation som så kallat "allmängods". Tillåtet är eget bruk och att vidarebefordra den i sin helhet till släkt och vänner. Det är även tillåtet att i sin helhet lägga ut denna datafil/publikation på en webbplats, websida eller ftp-sida, om innehållet inte ändras eller redigeras om. All återgivning av denna datafil/publikation MÅSTE innehålla följande upphovsmannarättsliga uppgifter: