Lördagkväll 21 juli 1973 var fru Dagny Bring på besök hos en väninna i ett hyreshus i Furubakken utanför Lillehammer centrum. De satt och tittade på en TV-serie som hette "Brottslingar på flykt," och det var så spännande att fru Bring inte mäktade sitta stilla utan fick gå upp och promenera på golvet. På det sättet kom hon bort till ett fönster och fick se något som fick henne att utbrista ungefär: "Nu tror jag faktiskt att de skjuter en människa här utanför också."

Hennes replik föreföll naturligtvis som ett makabert skämt. Men det hon yttrade var exakt vad som inträffade: Nere på gatan blev en man nedskjuten med 13 kulor från ett vapen av kaliber 22. Och mannen som föll död ned framför ögonen på sin egen hustru var den 30-årige algeriern Ahmed Bouchikhi – bosatt i Lillehammer och gift med en norsk flicka. Klockan visade 22.47.

Förföljda i två dygn
Det äkta paret Bouchikhi hade varit på bio och sett en långfilm som börjat kl 20.00. När filmen slutat strax efter kl 22.30 steg de på bussen för att åka hem. Föga anade de att flera par främmande ögon följd dem på vägen från biografen till bussen. Föga anade de att order ropades ut genom walkie-talkies (som vid Palme-mordet) till fem - kanske sex - hyrda bilar, som placerats ut på strategiska platser i Lillehammer.

I en av bilarna gjorde sig två män klara med sina pistoler.

Föga anade det äkta paret att varje steg Ahmed tagit under de senaste två dygnen varit observerade.

När Ahmed Bouchikhi steg ur bussen tillsammans med sin hustru alldeles vid hemmet sprutades tretton kulor in i hans kropp. Men det var bara klimax på en lång och väl förberedd aktion som börjat i Tel Aviv ett par veckor tidigare.

Bouchikhi
Vem var Ahmed Bouchikhi egentligen och varför ville de judiska agenterna mörda honom? Kunde man inbilla sig att den här algeriske invandraren i Norge hade något som helst att göra med Svarta September eller några andra terroristorganisationer som står på den israeliska underrättelsetjänstens dödslista? Eller var det ett rent misstag att han sköts ner?

Bouchikhis liv i Norge föreföll inte att skilja ut honom från andra invandrare i någon speciell grad. Han hade kommit till Norge 1965 och deltagit i en internationell kurs i Risör. Därefter hade han arbetat på en rad platser i hotellbranschen - först som köks-biträde och senare som servitör och bartender. En kortare tid hade han stannat i Bergen. Sedan hade han flyttat till Oslo och så tillbaka till Bergen igen och sedan till Kristiansand. 1968 hade han kommit till lillehammertrakten, där han arbetat på hotell vid Skogly Badsanatorium i Lillehammer, där han fortfarande var anställd vid sin död.

Med i gerillan?
Det fanns inte mycket som tydde på att Bouchikhi tidigare varit knuten till arabiska frihetsrörelser. Han hade berättat för sin svåger att han i sin ungdom varit engagerad i kampen för Algeriets frihet. Till en journalist hade han karaktäriserat sig som varande en före detta partisan för Algeriet. Han hade bland annat sagt:

"I två år var jag partisan i Algeriet — men jag vill inte tala mer om den saken."

I sin dagliga gärning bland arbetskamraterna och hos hustruns familj i Lillehammer kunde man inte märka någon speciell politisk aktivitet eller några som helst sådana intressen hos Ahmed Bouchikhi. Han sympatiserade med arabländerna i deras kamp mot israelerna, men det var knappas mer än rimligt för honom. Kunde det tänkas att Bouchikhi varit gerillasoldat och att hans tidigare kamrater försökt locka honom till insatser igen — till exempel i Norge? Det finns en antydan till det. De två sista dagarna innan han mördades fick han nämligen besök av en man vid namn Benamane, som kommit från sin bostad i Geneve i Schweiz.

I hälarna på Benamane fanns de israeliska agenterna.

Och det var mötet mellan denne Benamane och Bouchikhi, som ledde till att dödsdomen avkunnades över Ahmed Bouchikhi.

Mossad
Den hemliga israeliska underrättelsetjänsten Mossad visste i god tid att Benamane skulle resa från Geneve till Norge. Mossad trodde att resan hade samband med att terroristorganisationen Svarta September planerade någon aktion i Skandinavien— antingen i Sverige eller Norge.

Man antog att ett EL-AL-plan eller någon israelisk ambassad, i Oslo eller Stockholm, var målet för en planerad aktion.

Att följa Benamane på hans resa i Norge, se vad han gjorde, se vem han mötte etc, blev en uppgift av betydande intresse och stora dimensioner. E n grupp om minst 15 kanske 20 agenter utrustades för en operation i Skandinavien.
De reste senare från Lodflygplatsen i Tel Aviv uppdelade i mindre grupper, de flesta utrustade med falska pass och identiteter. Hur deras skjutvapen fördes till Norge är det ingen som känner till ens idag.

Den första gruppen från Tel Aviv bestod av tre män som reste ganska långt i förväg. Den hade ett specialärende till Stockholm.

De tre var Gustav Pistauer (43 år), Jean Luc Sevenier (26 år) samt den dansk-judiske affärsmannen Dan Ae (36 år). De flög till Stockholm den 9 juli och stannade där fram till den17 juli.

I den svenska huvudstaden hyrde de två lägenheter på långtidskontrakt. De köpte in lösöre och utrustning till lägenheterna, tillverkade flera uppsättningar nycklar och gjorde lägen heterna klara att ta emot folk som skulle komma senare.

Tisdagen den 17 juli reste de vidare till Oslo och tog in på hotell. Dan Ae, som talade danska fick i uppdrag att ringa till samtliga Oslo-hotell för att söka reda på araben Benamane.

På Panorama Sommerhotell fick Dan Ae in en lyckträff. Han får bekräftat att araben bor där och får till och med reda på rumsnumret.  Dansken får order om att flytta till Panorama för att studera Benamane närmare.

Ännu fler agenter
Onsdagsmorgonen den 18 juli lämnar grupp nummer två Lodflygplatsen i Tel Aviv. Det är den här gången fråga om fyra agenter, nämligen svenskjudiskan Marianne G. (30 år),[--polisen försöker här dölja en del av personernas rätta identitet, varav denna kvinna är en av dem, se nedan], Sylvia Rafael (36 år) Jonathan Ingleby (38 år) och Abraham Gehmer (36 år), alla judar.

De flyger via Zürich och kommer fram till Oslo ungefär kl 21.00 På Fornebu möts de av Zwi Steinberg (då 30 år), som uppger för dem vilka hotell de skall ta in på.
[jämför "Zwi" med namnet Svi som återfinns nedan]

Under de dagar som följer härpå kom på okänt sätt ytterligare en handfull agenter till Oslo. Följande personer -- vilkas identiteter i samtliga fall är falska -- kan slås fast varit samlade i Oslo 1973, utöver dem som redan nämnts:

Gerald Emilie Lafond (28), Rolf Baehr (43), Edouard "Mike" Laskier (45), Michael Dorf (27), Nora Hefner (30) och Raoul "Danny" Cousin (då 30 år). Dessutom talades det också om en vacker, rödhårig kvinna som inte identifieras närmare än till förnamnet Tamara.

Inga penningproblem
De närmaste dagarna är som en mosaik, där Mossadagenterna är sysselsatta i Oslo, senare även i Lillehammer och under tiden skuggar dessa personer Benamane fram till hans möte med Ahmed Bouchikhi. Israelerna ser att "de två araberna" utväxlar papper; vilket slags papper vet ingen. (Benamane uppgav senare för polisen att det var vanliga turistbroschyrer).

Israelerna bebodde i Oslo en rad hotell: Panorama, Ritz, Nobel, Norum, Continental, och Garden. De hyrde en mängd bilar: en vit Mazda 616, en ljusgrön Volvo 144, en vit Peugeot 504, en mörkgrön Mercedes 220, en mörkgrön Volvo 142 – det talas även om en bronsfärgad Ford Granada. Några som helst problem med ekonomin kan de inte ha haft.

Till Lillehammer
Torsdag den 19 juli reser Benamane från Oslo till Lillehammer med tåg. Pistauer och Sevenier är honom tätt i hälarna. De båda kan konstatera att Benamane företar sig intressanta ting i Lillehammer och hela återstoden av gruppen – dock inte "Steinberg" och Dorf—får order om att förflytta sig dit. De installerar sig således på en rad olika hotell i denna norska turistmetropol (Lillehammer är inte stort men ofta rikt på turister).

Judarna har konstaterat att "haren" Benamane där tagit kontakt med en annan arab—Bouchikhi—och man antar att Bouchikhi är en mycket intressant person. Från det här ögonblicket skuggas Bouchikhi och Benamane steg för steg. Dansken Dan Ae måste ta en snabbtur tillbaka till Oslo fredag den 20 juli. Det visar sig nämligen att man önskat försäkra sig om en privatlägenhet med långtidskontrakt också här och därför måste Dan Ae tillbaka till Oslo för att slutföra förhandlingarna om lägenheten. Han hade fått motta inte mindre än !5 000 av Swi "Steinberg" och de pengarna ska användas dels till förskottshyra, dels till lösöre och utrustning. Dan Ae är i Oslo på fredagen och kommer tillbaka till Lillehammer först sent på fredagskvällen.

Övre skiktet
Också två andra agenter får i all hast resa från Lillehammer till Oslo den här dagen. Allt tyder nämligen på att Benamane inte har mer att uträtta i Lillehammer och man räknar med att han ska återvända till Oslo. Två agenter, Sylvia Rafael och Abraham Gehmer, kör i hög fart för att övervaka Oslo Östbanestation. Man använder en av de hyrda bilarna, Peugeoten, och tänker se om Benamane dyker upp på tåget från Lillehammer.

Sylvia Rafael är en lång, bländande vacker och blixtrande intelligent kvinna – en skapelse som kunde varit hämtad från någon spionfilm.

Abraham Gehmer har ett inte mindre imponerande utseende, smärt men atletisk och med ett ansikte som inte med en min röjer vad han tänker.

Båda dessa personer hörde antagligen till det övre och mest betrodda skiktet i den grupp som opererade i Norge. De båda höll sig i närheten av Östbanestationen och varje gång ett tåg från Lillehammer-hållet rullade in, studerade de passagerarna och höll utkik efter Benamane. De observerade också att dansken Dan Ae och en för dem okänd person uppehöll sig på stationsområdet.

Senare på eftermiddagen kom Benamane med tåget från Lillehammer till Oslo och skuggades när han tog en taxi från Östbanestationen till Stefan Hotel mitt i Oslo. De judiska agenterna turades om att hålla hotellet under uppsikt hela fredag kväll. Sent på kvällen kom Abraham Gehmer med order att de alla skulle återvända till Lillehammer.

Målet är nära
Nu hade man gjort viktiga observationer, eller också hade det kommit order, kanske direkt från Tel Aviv och man skulle nu lämna Benamane åt sitt öde. Allt intresse skulle istället koncentreras kring Ahmed Bouchikhi i Lillehammer.

Benamane lämnade Norge med flyg lördag den 21 juli och var just tillbaka i Geneve när dramat fick sin klimax i Lillehammer.

Ännu en person försvann ur bilden innan skotten föll. Det var Gustav Pistauer. Han råkade skada sin fot och måste därför lämna scenen i all hast för att vara ur vägen när den snabba flykten blev nödvändig. Det sista man vet om juden Pistauer är att han behandlades för sin skada av en privatpraktiserande läkare i Oslo på lördag förmiddag 21 juli. Därefter lämnade han antagligen landet samma eftermiddag.

Morddagen
Hela lördagen den 21 juli hölls Ahmed Bouchikhi under uppsikt, agentgruppen var fördelad så här: Swi "Steinberg" och Michael Dorf befann sig i Oslo och var flera gånger i kontakt per telefon med agenterna i Lillehammer. I den staden fanns Edouard "Mike" Laskier som sannolikt var gruppens chef — Abraham Gehmer — sannolikt näste man i hierarkin; Jonathan Ingleby, Gerard Emilie Lafond, Rolf Bahr, Nora Hefner, Raoul Danny Cousin, Sylvia Rafael, Marianne G, samt den rödhåriga Tamara.

Det förefaller som om israelerna och de andra judarna skuggade Bouchikhi två och två, i en oupphörligt skiftande stafett, för att inte Ahmed skulle upptäcka att han var övervakad.

Pytteliten bikini
Vid middagstid gick Ahmed Bouchikhi till stadens simhall för att bada. I hälarna hade han då den svenskfödda Marianne G och en av de manliga agenterna. Bouchikhi föreföll inte ha minsta aning om att två av de personer som simmade intill honom i bassängen var judiska spioner som på det här sättet kunde mönstra varje litet drag i hans ansikte.

Marianne G uppgav efteråt i rättegången att hon fått ta emot en "pytteliten bikini" och beordrats in i simhallen.

"Bikinin var så liten att jag hellre hyrde mig en mer klädsam baddräkt," berättade hon skälmskt och sänkte blicken framför domarens bord.

Efter simturen skuggades Ahmed Bouchikhi av två andra judar till sin bostad och hela dagen stod en av deras hyrbilar utanför hans hus, som ständigt hölls under uppsikt.

Denna lördag hade judarna flera konferenser, där de bland annat studerade ett eller flera foton som de fått med sig från Tel Aviv. Frågan var säkert om Bouchikhi var identisk med den person de fått foto av.

Man har inte med säkerhet lyckats klarlägga vilket fotografi gruppen hade med sig, bilden återfanns inte. Men den norska åtalsmyndigheten anser att fotografiet visar den beryktade Svarta Septemberledaren Ali Hassan Salameh, mannen som ledde den blodiga massakern i Olympiabyn i München sommaren 1972.

I så fall sköt de judiska agenterna från Israel fel person i Lillehammer.

Klart för reträtt
Tidigt på lördagskvällen när Bouchikhis hus fortfarande hölls under uppsikt, fick de judiska agenterna följande order från Mossad: De skulle göra upp var för sig på sina respektive hotell och ta ut bagaget ur bilarna.

Beslutet måste redan då ha fattats: Ahmed Bouchikhi skulle mördas samma kväll och allt skulle vara klart för en snabb reträtt.

Vid 19.30-tiden kom Bouchikhi ut ur huset tillsammans med en kvinna och gick på bio. Kvinnan var hans norska hustru.

Flera agenter var på post utanför biografen under föreställningen. I en av bilarna satt under denna sista fas av "operationen" Marianne G, Sylvia Rafael, Abraham Gehmer och Dan Ae. De hade walkie-talkie-apparater och deras bil hade fått täcknumret fem.

Strax efter kl 22.30 slutade föreställningen och Ahmed Bouchikhi kom ut tillsammans med sin hustru. (Lägg märke till likheterna med Palmemordet.)

Genom walkie-talkien kom följande order: "Bil nummer fem, kör ut på huvudgatan!" Genom radiosambandet kom informationer om att Bouchikhi och kvinnan hade stigit på en buss. Strax därefter hörde Marianne G genom walkie-talkien:

"Alla bilar kör hem!"

En av judarna i bilen utbrast:
"De har tagit honom!"

Därefter körde de i hög hastighet mot Oslo.

Skotten
Inte bara den förstnämnda fru Bring i lägenheten där man tittade på TV-serien, utan flera andra—däribland fru Bouchikhi—blev ögonvittnen till den otäcka likvidationen. Den gick till så här:

En liten personbil, en vit Mazda – kom in på gatan och stannade inte långt från det äkta paret. Två män steg ur, en från var sin sida av bilen, och lyfte var sin pistol med ljuddämpare. Bouchikhi ropade högt "nej". En serie med dova smällar hördes och Bouchikhi segnade ner.

Männen i Mazdan kastade sig in i bilen och körde därifrån. Ännu en bil glider in på scenen. Den här gången en grön Volvo. Den kör långsamt bort till platsen där Ahmed ligger, badande i blod. Det verkar som om en eller flera i Volvobilen betraktar den liggande mannen för att förvissa sig om att han verkligen är död. Så kör också Volvon i väg. Det hela har bara tagit några sekunder.

För säkerhets skull
I Ahmed Bouchikhis kropp påträffades 13 kulor. Dessutom hade ett fjortonde skott bommat. Detta stämmer precis med salvan från två vapen som tömdes: ett magasin om sex skott från varje vapen, plus ett skott i varje pipa.

Man sköt för att vara säker på att mörda en medmänniska. Bara några få minuter därefter var den lokala polisen larmad och på väg till platsen. Senare under samma kväll ringde det hemma hos jourhavande förstekonstapel i den norska mordkommissionen, Magnhild Aanestad. Hon hade gått till sängs, men hon gick genast upp och så var mordkommissionen på väg till platsen.

På söndagsmorgonen larmades jourhavande åklagare i Eidsivating, Håkon Wiker. Också han reste genast till Lillehammer. Bud gick också till riksåklagare L J Dorenfeldt. Det var uppenbart för alla att det inträffat något helt sensationellt i Lillehammer.

Tillfällighet
Det kanske var en ren tillfällighet som gjorde att den norska polisen lyckades spåra upp åtminstone en del av den israelisk-judiska Mossadgruppen och det på rekordtid.

Det som följde efter att skotten fallit, var att Lillehammerpolisen fick in vittnesuppgifter som beskrev att mördarna opererat från en vit Mazda. En efterlysning gick ut till alla distrikt i Östlandet om den bilen. De andra hyrbilarna, bland dem den gröna Volvon, som ju också dykt upp på gärningsplatsen, kände polisen ännu inte till något om.

All uppmärksamhet koncentrerades nu till denna order:

Stoppa varenda vit Mazda!

Inte långt efter mordet var poliser från Hamar i gång med att sätta upp en vägspärr på riksvägen mot Oslo. Innan spärren blivit klar passerade en Peugeot. I den bilen satt Marianne G, Dan Ae, Abraham Gehmer och Sylvia Rafael. Den stoppades inte, men en polis tog numret—DA 97 943.

Strax efter blev den vita Mazdan funnen övergiven 300-400 meter från mordplatsen. Förvisso hade mördarna stigit i en annan bil. Nu blev Peugeoten och senare också andra hyrbilar efterlysta.
Peugeoten med de fyra fick fortsätta obehindrat till Oslo, genom huvudstaden och ut till Bærum – till Herman Ruges vei, där den lägenhet som Dan Ae hyrt fredagen dessförinnan låg. De fyra gick strax till sängs.

På söndagsförmiddagen körde Marianne G och Dan Ae till Fornebu flygplats, dels för att återlämna bilen till hyrfirman, dels för att proviantera litet mat i affärerna på Fornebu. De anade inte att numret på deras Peugeot var noterat, än mindre att de var efterlysta. De blev därför totalt tagna på sängen när de anhölls. I sin förvirring uppgav de lägenheten på Herman Ruges vei som sin adress. Där påträffade polisen Abraham Gehmer och Sylvia Rafael, vilka också arresterades. Tolv timmar efter mordet satt redan fyra ur gruppen i polisens garn!

I Dan Ae's pass fann polisen ett telefonnummer. Via Televerket spårades adressen, och det var till en lägenhet på Tuengen Allé i Polisen Oslo. Innehavare var Yigal Eyal men något yrke fanns inte uppgivet.

Tisdagen den 23 juli omringade polisen huset och slog till i Eyals lägenhet. Det visade sig att Eyal var säkerhetsofficer vid den israeliska ambassaden och han åberopade diplomatisk immunitet. Polisen kunde inte röra honom. Däremot arresterades de två män som befann sig i lägenheten "Swi Steinberg och Michael Dorf."

Flera slapp undan
Det faktum att dessa båda arresterades blev en juridisk nöt att knäcka. Gripandet hade ju gjorts i en diplomatpersons lägenhet. Så småningom slog emellertid Norges Högsta Domstol fast att det hela var oantastligt. Säkerhetsofficeren Eyal utvisades senare som persona non grata, eftersom man konstaterade att hans telefonnummer ringts upp flera gånger av Lillehammergruppen. Man antog att säkerhetsofficerens lägenhet måste ha varit en slags bas för operationen i Norge.

Men härmed var det slut på gripandena. Minst nio av gruppens medlemmar slapp undan. Vilken flyktväg de övriga hyrbilarna tog från Lillehammer är okänt, bortsett från en bil—och den låg framför Peugeot-bilen i spåret mot Oslo.

Peugeoten återfanns av polisen på Fornebu flygplats, en Volvo var återlämnad till uthyrningsfirman, en annan Volvo hittades övergiven på Frithjof Nansens Plats i Oslo, en Mercedes Benz är som uppslukad av jorden, så även Ford Granada'n.

Skandinaverna sprack
Skandinaviska judar lämpar sig inte för avancerat agentarbete om man ska döma av Operation Lillehammer. Det var den "svenska" kvinnan och den danskjudiskfödde mannen som "sprack" och gjorde att affären blev någorlunda uppklarad, även om huvudslaktarna slapp undan.

För det första hjälpte de här båda polisen att hitta direkt till lägenheten på Herman Ruges vei, där Abraham Gehmer och Sylvia Rafael kunde gripas.

För det andra hade Dan Ae skrivit ned det för gruppen så olycksaliga telefonnumret i sitt pass och därmed avslöjades säkerhetsofficerens lägenhet. På det här sättet satt de vackert i "rävsaxen" och det fick dem att prata på.

De lämnade mycket komprometterande uppgifter för hela gruppen.

Marianne G ställde upp med detaljer om walkie-talkie-sambandet, de betydelsefulla replikerna "Alla bilar kör hem" och svaret: "De har tagit honom!"

Burlesk föreställning
Dan Ae lämnade ännu fler komprometterande uppgifter: Han uppgav att gruppen var på det klara med att den skulle spåra upp en Svarta Septemberledare i Norge och antingen ta livet av, eller kidnappa honom, för att förhindra ett terroristattentat i Skandinavien. Dan Ae lämnade telefonnumret till Mossad i Tel Aviv och bad den norska polisen ringa dit och få det hela bekräftat.

Enligt honom borde polisen naturligtvis frige alla som gripits. När Dan Ae upptäckte att varken han eller någon annan kom i någon bättre position efter den uppgiften blev han mycket förvirrad och lämnade den ena supplerande förklaringen efter den andra för att försvaga intrycket.

Under rättegången gav "dansken" en närmast burlesk föreställning när han skildrade sig själv och kollegorna som en samling närmast komiska amatöragenter, ett slags spionvärldens Åsa-Nissar. Det gick man inte på, och när skratten hade lagt sig, ville han påstå att han själv inte haft en aning om vad gruppen skulle göra i Norge. Dan Ae uppgav sig lida av klaustrofobi i allmänhet och magsår i synnerhet, just under Norgeturen.

På lördagskvällen, när mordet utförts, hade Dan "Ae" haft så kraftiga magsmärtor att han somnat i baksätet under färden tillbaka till Oslo och inte vetat av någonting förrän de var framme.

Vidare påstod han att han enbart var med som tolk åt Pistauer. Pistauer skildrade han som en sjuk gammal man som knappast tänkte på annat än sin instundande pensionsålder. (Pistauer var 43 år).

"Musslor" i gruppen
I motsats till den talande Dan "Ae" innehöll gruppen några andra, som var åskilligt mindre medelsamma.

Sylvia Rafael och Abraham Gehmer.

Den sistnämnde med korslagda armar, "professionell" tystnad och ett stenansikte som bara då och då vreds i smärta när någon av de andra sa något dumt. Gehmer och Rafael kom – som de flesta andra – på falska pass till Norge. Sylvias täcknamn var Patricia Roxburgh, Canada. Genom Interpol lyckades man konstatera hennes riktiga identitet och hon erkände då inför polisen—liksom hon senare erkände allt som inte kunde förnekas. Men inte ett ord därutöver.

Gehmer var ännu hårdare. Hans falska identitet var utfärdad för Leslie Orbaum från Leeds i England. Länge efter det att man med hundraprocentig säkerhet konstaterat att han ej var Leslie Orbaum höll han fast vid denna identitet. Åtal restes faktiskt mot Gehmer innan polisen visste han riktiga namn. Men kort före rättegången fick Norge-polisen reda på det rätta namnet via Interpol—men fortfarande vägrade han uttala sig om sin identitet. Först under rättegången, när domaren frågade honom om hans namn, svarade han: Abraham Gehmer, 36 år.

Glömde allt viktigt
I sin förklaring erkände Gehmer, liksom Rafael, allt som inte förnuftsmässigt förnekas -- men inte mer. De var israeler (och en del judar av varierande nationalitet), de hade kommit till Norge på falska pass i ett uppdrag som hade med Svarta September att göra. Men vad detta uppdrag skulle gå ut på hade de, enligt egen utsago, inte haft någon aning om och de hade inte reflekterat över det…

De hade ingen aning om att någon skulle skjutas och inte heller vem Bouchikhi var.  De påstod sig inte veta att varken han (eller någon annan) skjutits förrän den norska polisen upplyste dem om det. De hade inte hört några repliker i walkie-talkie om att "Alla bilar åker hem" och ingen av dem hade hört eller sagt: "De har tagit honom". Gehmer hade glömt allt som var av intresse. Däremot kom han ihåg en lång rad helt ointressanta detaljer om sin vistelsetid i Norge.

Bevakad rättssal
Rättegången mot de sex i den nu förminskade gruppen föregick under enastående bevakning. Av säkerhetsskäl valdes en föreläsningssal i Appolonia Studiecenter som var fönsterlös. Ett myller av beväpnade poster hade ställts upp runt hela kvarteret från rättegångens första till sista dag till sista dag. Som åhörare släpptes bara den internationella pressen in, som man grundligt kontrollerade på förhand. De övriga intresserade gavs inträdeskort. Övervakningspolis och (norska ?) säkerhetsagenter blandade sig med allmänheten (Oslo hade press på sig att skydda sionisterna väl).

På rättegångens fjärde dag inträffade en episod. Det kom märkliga, bullrande ljud från byggnadens två övre våningar. Det lät som om tunga vagnar eller maskiner rullade på taket.

"Det måste vara Svarta September" utbrast Dan Ae hånfullt. Det var det inte.

Åtalet mot de sex baserades på spionage för främmande makt och medverkan till överlagt mord. Den sista punkten var självklart målets vanskligaste punkt.

Det hade begåtts ett mord, så mycket var klart.

Det fanns två andra förhållanden som var lika oomtvistliga.

Någon i den judiska, eller den israeliska gruppen hade skjutit Ahmed Bouchikhi, men ingen av de sex som den norska polisen hade fångat in hade personligen avlossat skotten och inte heller varit närvarande på själva brottsplatsen enligt egen utsago.

Den springande punkten var huruvida de kände till att Bouchikhi skulle mördas, så att deras assistans kunde beteckna såsom "medverkan" till mord.

Domarna
Delar av rättegången var bakom lyckta dörrar. Lagmannsretten fann att Abraham Gehmer, Sylvia Rafael och Dan Ae måste ha varit medvetna om att aktionens mål var en likvidation. Gehmer och Rafael dömdes till fem år och sex månaders fängelse vardera och Dan Ae (Dar Ärbel) till fem år. Den "svenska" medborgaren Marianne G (Marianne Gladnikov) befanns skyldig till medverkan till mord och dömdes till två år och sex månader.

Zwi "Steinberg" dömdes enbart för spionage på norsk botten, medan Michael Dorf befanns helt oskyldig och frigavs omedelbart.

"Steinberg" släpptes kort tid efter domen -- han hade då suttit ett halvt år i häkte. Högsta Domstolen tillstyrkte i mars 1974 såväl åtalspunkterna som straffen mot de fyra som "drabbats hårdast".

De okända punkterna
Vilka var israelerna i gruppen och viket var deras egentliga mål? Frågorna hopade sig och i en affär som den här uppstår alltid en del dunkla förhållanden (som till ex. en änka som får sörja sin make, mördad av misstag).

En polis uppehöll sig under tiden alldeles före domstolsutslaget i Tel Aviv och fick där kontakt med inofficiella, men välorienterade källor vilka bestod honom med följande upplysningar:

Det var verkligen Mossad som dirigerat operationen i Norge. Expeditionens chef var Eduard "Mike" Laskier, som i likhet med de andra som kommit undan hade återvänt hem till Israel.
Likvidationen av Bouchikhi hade varit "ett tragiskt misstag". Mannen de var ute efter var den beryktade Ali Hassan Salameh, som också varit i Stockholm.

Man hade väntat att Benamane skulle föra dem till Salameh (Mossad har fantasi), men istället ledde Benamane dem till Ahmed Bochikhi i Lillehammer, som sades vara i bästa fall "en mycket betydelselös person".

Det foto som sionistgruppen hade med sig till Norge hade varit Salamehs porträtt. I Tel Aviv kom också följande fram: Mossad ansåg att Svarta September under den här tiden försökte bygga ut sitt nät i Skandinavien och att det planerades aktioner där. Den judiska gruppens långtidskontrakt på två lägenheter i Stockholm och en i närheten av Oslo får därigenom en förklaring: Mossad var i vid denna tid färd med att etablera sig med spejande ögon i Skandinavien också.

Så gick det till när en arabisk norsk medborgare led en tragisk död i Norge som ett led i det blodiga Mossads hämnd. När tar våldet mellan judar och araber slut?

(Källa: "Lillehammer-dramat, nordisk Kriminal Krönika 1973)

Här vill jag ställa två oberoende frågor till läsaren:

1. Varför står den svenskjudiska agenten Marianne Gladnikov endast angiven med en initial till förnamn (G) i den svenska polisens krönika? De andra har fått fullständiga namn. Måste man dölja fakta, eftersom det rörde sig om en sionist boende i Sverige?

2. Varför gjorde aldrig den svenska polisen någon framställan om utlämning av de som 1947 mördade den svenske FN-medlaren greve Folke Bernadotte? Var det fullständigt omöjligt att begära mördare utlämnade till Sverige vid den här tiden? Är det möjligen så som någon har sagt att "Alla människor är jämlika, men en del är jämlikare än andra"?

Här har den svenska staten en sedan länge glömd "IB-affär" att reda ut, tycker jag. Sionisterna lider ingen brist på "chutzpa" (fräckhet) har vi sett. Det framgår även av det nedanstående:

Yeshoshua Zetler, en av de som sköt medlaren greve Folke Bernadotte på öppen gata i Jerusalem, på en direkt order av Yitzhak Shamir (senare premiärminister), hade denna synpunkt i Israels TV, enligt Aftonbladet 10/9, 1988:

"Det var inget mord utan en avrättning. I dag, när hela världen väsnas för att få oss att lämna ifrån oss delar av Israels land, kan vi finna inspiration i Bernadottes öde."

Meshulam Makover, medlem i "Stern-ligan" var också en av de judiska terrorister som var med vid mordet på greve Bernadotte. Citerad i Aftonbladet, 10/9, 1988:

"När innebörden i Folke Bernadottes nya delningsplan för Palestina gick upp för oss var det inget resonemang om saken, den svenske greven måste avrättas..."

Och kristna borde inse att det är något allvarligt fel när man får kritisera allt och alla, men aldrig sionisternas blodkantade framfart i alla år!

Mossad i Lillehammer: en mordisk underrättelsetjänst i aktion

Mossad är till för att skydda Israels sionistiska intressen, i första hand utomlands, och kallas i Väst "The Central Institute for Intelligence and Special Assignments" eller kort och gott för "Institutet". Mossads avdelning för vilseledande information är mycket omfattande och arbetar tillsammans med västvärldens säkerhetsorganisationer, ex Säpo.

Det påfallande internationella inslaget i denna berättelse beror på att Mossad för sina specialaktioner gärna använder sig av judar som redan är medborgare i det land de tänker operera i. Dessa personer kallas "sayanim."

Vi har nu fått en bild av hur fräcka och totalt hänsynslösa sionisterna är. En annan upplysande redogörelse för händelsen i Lillehammer förtydligar bilden ytterligare:

Svi Zamir, en f.d. militärattaché i London som efterträdde Meir Amit som ledare för Mossad 1969, var en reserverad polsk jude som hållit sig undan offentlighetens ljus. Han blev dock snart djupt inblandad i Mossads aktioner mot terroristoperationer av palestinska extremorganisationer i samarbete med europeiska och japanska internationella anarkister och vänsteranhängare.

General Zamir såg till att få bättre kontroll på de halvofficiella israeliska mördarband av arméveteraner som hade skjutit ner terroristledare under slutet av 1960- början på 70-talet. Han disciplinerade dem, gav dem mer utförlig information och upprättade fem specialsektioner med vältränade män och kvinnor, och ytterligare en sektion i reserv.

Han var snarare en uppmuntrande ledare än en pådrivande, och han var ofta ute på fältet (hela världen) för att övervaka operationer. Han hade själv åkt till München efter morden på de israeliska idrottsmännen vid OS 1972 och planerat morden på Svarta September ledare som ansågs ligga bakom massakern.

Med hjälp av europeiska sionister som gav lokalt stöd och information mördades ett antal arabiska terrorister och ströks från listan. Senare, år 1973, genomfördes en välplanerad raid av en av hans grupper mot den palestinska gerilla organisationen Al Fatha's högkvarter i Beirut.

Under två veckor tog sig agenter in i den libanesiska huvudstaden med falska pass, de höll vakt och planerade det hela. De märkte ut en plats på stranden där special trupperna sedan kunde landstiga, vilket de gjorde i våtdräkter den 13 april 1973 med sprängämnen och utrustning för att spränga kassaskåp.

De utförde räden mot högkvarteret och skeppade ut mängder av arkivpapper och andra dokument med helikopter efter att ha dödat vakterna. Tre högt uppsatta Svarta September ledare dödades under operationen innan spionerna drog sig tillbaka tillsammans med sina kollegor från specialtrupperna.

Ett kort och triumfladdat meddelande i Tel Aviv talade om en kommandoräd utan att nämna underrättelsesidan och rapporterade att alla hade kommit tillbaka till Israel välbehållna. Det sågs som en triumf för general Zamir.

Israelerna var experter på sådana överraskningsräder i Mellanöstern. Men när Zamir utvidgade operationerna till jakt på arabiska aktivister i mindre välkänd terräng i Europa stötte Mossad på svårigheter, trots att de fick en viss hjälp av västerländska underrättelsetjänster i utbyte mot information.

Ali Hassan Salameh, en palestinsktränad underrättelseagent i Svarta September, visade sig vara särskilt svår att få tag på. Mossad spårade honom i Paris, men sedan ledde Svarta Septembers kontraspionage dem på villovägar med falsk information om att han hade åkt till Skandinavien för att planera en ny kupp där. Man misstänker nu att en dubbelagent var inblandad i det. (Läsaren kan möjligen själv utgrunda var originalförfattaren fått dessa uppgifter ifrån…)

Zamir var övertygad om att en schweizisk kurir skulle leda honom till Hassan Salameh på plats i Lillehammer, samlade då en mördargrupp där. Han fick ihop 10 personer och följde själv med till Oslo för att övervaka operationen.

Bland de som var med fanns den svenskfödda judiska kvinnan Marianne Gladnikov, som (enligt denna version) inte hade någon tidigare erfarenhet av spionverksamhet. En danskfödd jude, Dar Ärbel, smälte in något så när i Lillehammer medan de övriga hade svårt att hålla sig dolda i den lilla norska staden där alla kände alla.

Som planerat kom kuriren för att ta kontakt med den man som 'identifierats' som "Svarta Septemberterroristen." Tel Aviv gav klartecken , och den 21 juli 1973 hoppade en man och en kvinna från den israeliska gruppen ur en bil och sköt honom på nära håll sedan man (precis som i Palmemordet) följt efter det gifta paret från en biograf. Hans havande norska hustru undkom oskadd.

Sedan bröt paniken och förvirringen ut när judarna upptäckte att de skjutit fel man. Mannen de hade dödat var en marockansk kypare som hette Ahmed Bouchiki.

General Zamir lämnade Oslo omgående medan hans grupp, utom de två som hade skjutit, snabbt ringades in av de norska myndigheterna.

I rätten berättade Marianne Gladnikov öppet om planen, hon dömdes för dråp och avtjänade hälften av sitt fängelsestraff på 30 månader innan hon återvände till Sverige. Dar Ärbel dömdes till fem års fängelse och två andra gruppmedlemmar, Sylvia Rafael och Abraham Gehmer till fem och ett halvt år vardera (Sylvia Rafael avtjänade endast 22 månader). En man frikändes och gruppens chaufför dömdes till ett års fängelse. Det hade varit "en fruktansvärd upplevelse."

Den agent som hade lett Zamirs grupp till Lillehammer hade också varnat de norska myndigheterna. Två av de arresterade hade telefonnumret till Mossads agent som befann sig på ambassaden i Oslo, vilken snart blev utvisad. På internationell nivå protesterade man högljutt mot Israels brutala metoder.

Efter detta var mossad mycket försiktigare med att gå till direkt aktion i Europa. Den som lett operationen på platsen fick vara kvar för att ingå i undersökningskommittén som skulle utröna vad "som hade gått fel," medan officeren som var ansvarig för den felaktiga identifieringen av offret "avskedades" från sin tjänst.

Ännu en konsekvens av Mossads besatthet att jaga terrorister, var att det politiska spionaget överlämnades till den militära underrättelsetjänsten som misslyckades med att upptäcka och rapportera tecken på Egyptens och Syriens rustning för krig. General Zamir kom så småningom med en varning, men det var för sent. Regeringen litade på den militära underrättelsetjänstens förutsägelser om att det inte skulle bli något krig, så när anfallet kom i oktober 1973 togs Israel på sängen och höll på att duka under för den arabiska alliansen (artikelförfattaren reserverar sig för denna sistnämnda historiebeskrivning av KN).

General Zamir drog sig tillbaka efter kriget och blev ordförande för ett byggföretag.

När Sylvia Rafael kom tillbaka till Israel flaggade judarna på hennes kibbutz och man gav henne blommor, en besynnerligt offentlig hemkomsthyllning för en hemlig agent som agerat ganska amatörmässigt och lämnat ett mord på en oskyldig bakom sig.

Christopher Dobson, Ronald Payne: "Spionernas vem är det" 1988

Gå tillbaka till Svenska sidan