 |
 |
 |
|
Av Thorbjörn Johansen EAEC den 29 april 2015 Henry Oliver Rinnan (1915-1947) föddes i Levanger, Nord-Tröndelag. Hans familj hade ganska svag ekonomi. Föräldrarna var skomakare Johannes Rinnan och fru Margit Johanne Kristansen. Han hade åtta syskon. Han bildade familj redan som 21-åring, men det saknades pengar i sportaffärens kassa där han jobbade; han blev misstänkt, och det ledde till att han blev avskedad. Fram till kriget hade han olika yrken, som bilförsäljare och lastbilschaufför.
Under invasionen april 1940 deltog han frivilligt som chaufför åt de norska styrkorna. På försommaren 1940 kom han i kontakt med representanter for Gestapo i Trondheim och tog på sig kartläggningen av vapenupplag i Tröndelag och Möre för 100 kronor per vecka, en hyfsad betalning efter förhållandena. På hösten 1941 upptogs han i en illegal organisation i Trondheim och såg till att 50–60 personer arresterades. Vintern 1942 fick han i uppdrag att ta reda på vem som låg bakom flyktingtransporterna från Ålesund till London. Han löste detta uppdrag till Gestapos stora belåtenhet. 43 norrmän blev arresterade, varav 20 sköts. I augusti 1941 flyttade Rinnan med frun Klara, en ett år gammal dotter och en fyraårig son in i andra våningen i Landstads vei 1, Rosenborg, Trondheim, som var en beslagtagen lägenhet som tillhörde Sverre Stöstad, socialminister i Nygaardsvold-regeringen, som rymde till England efter den tyska ockupationen. Sonderabteilung Lola växer sig starkare En första uppgift blev att infitrera flyktrutterna till Sverige. Det ledde till affären Majavatn då 24 personer arresterades och avrättades och 10 andra sköts för att "sona saken". Detta hände den 18 oktober 1942. Vintern 1943 skedde förändrades Sonderabteilung Lolas verksamhet. Från att endast vara en säkerhetstjänst åt Gestapo, började man även med egen tortyr och aktionsverksamhet och säkerhetstjänst. Det blev en kraftig ökning i antalet agenter, många av dem hemvändande soldater, arbetslösa och desillusionerade frontkämpar. Rinnan deltog själv aktivt i förhör och tortyr i agenternas tillhåll, en rekvirerad villa i Jonsvannsveien 46, i folkmun kallat "Bandeklosteret". Många har undrat hurdan en normalbegåvad ung man kunde begå sådana illgärningar som Henry Rinnan gjorde sig skyldig till. De psykiatriskt sakkunniga under rättegången beskrev honom som "listig, brutal, hänsynslös, äregirig" och sa att tiden inom säkerhetstjänsten var en grogrund där sådana egenskaper kunde växa och utvecklas. Jag besökte en kusin i Trondheim någon gång på 1980-talet. Vi skulle gå på kino och kom just nerför trappan när vi stötte på en lastgammal man. Min kusin kände honom väl. Han hette Sten Ingvar och hörde att vi talade om Rinnan: "Henry Rinnan, ja. – Jag var med på den rättegången, för en släkting hade ordnat så att vi fick vara med. Jag har alltid undrat över hur en sån spenslig liten kille kunde sätta skräck i så många stora, starka norrmän, att en sån liten fjant kunde topprida hela nationen Norge, det är ju minst sagt i dummaste laget", sa Sten Ingvar och försvann runt hörnet.
och hans män torterade folk. Lägg märke till lien. Vi var rädda för Rinnan allesammans: Det säger Trond Jardar Kvaale, den sista agenten i Rinnangänget som kunde berätta sin historia innan han dog. Jag är chefen för organisationen Lola, och jag erbjuder dig ett fint jobb. Det är polisarbete och vi ska arrestera kommunister,» sa mannen med det mörka håret, den fina kostymen och täcknamnet Oliver Whist. Mannens egentliga namn var Henry Rinnan. Två ord som ger kalla kårar i ryggen på flera generationer norrmän. I organisationen "Sonderabteilung Lola" ledde Rinnan nästan 70 medlemmar, som med goda löner och Gestapos goda vilja infiltrerade den norska motståndsrörelsen. Om det var en agent som inte lydde order så betydde det som regel döden. Det var alkoholen som ledde Trond Jardar Kvaale till den ökända bandledaren. I början av tjugoåren var Kvaale frontkämpe och polis. Men på grund av hans beroende av alkohol och sin oförsiktiga hantering av vapen hade han förlorat jobbet. Efter en våt kväll i Trondheim hade han dragit fram pistolen – som han hade gjort flera gånger tidigare. Men mannen han hotade var ingen vanlig man. Per Fredrik Bergeen var medlem i Rinnanbanden, och anmälde Kvaale för hoten. I ett försök att ordna upp allting bad Kvaale om att få träffa Bergeens chef. Och nu fanns Kvaale alltså på plats i Jonsvannsveien 46 – Rinnanagenternas huvudkvarter, kloster och tortyrkammare – och fick erbjudande om ett arbete. Kvaale tackade ja, intet anande om att mannen han just skakat hand med var Henry Oliver Rinnan, den som skulle bli en av Norges mest hatade män. I åtta månader, fram till krigets slut, var Kvaale en av Rinnans allierade, ett avgörande han skulle komma att ångra resten av livet. I sju år satt han i fängelse på grund av sina ogärningar, men skammen blev han aldrig kvitt. "Jag såg inget fel på honom den gången men det kändes inte helt bra", berättar Kvaale om sitt första möte med Rinnan. Den 21 november kommer boken "En Rinnandjävul" ut. Det är i den Trond Jardar Kvaale för första gången berättar hela sin historia. Författarna Öyvind Skarsem (46) och Ola Flyum (51) fick intervjua den förre Rinnanagenten på ett villkår: Inget fick publiceras förrän efter Trond Jardar Kvaales död. I juli 2008 begick Kvaale självmord, 87 år gammal. Som nr 25 av de 30 gängmedlemmar som fälldes för landsförräderi såg han nog ingen annan utväg. Aldrig har någon berättat så öppet om agenternas inre liv som han. - Med de tortyrredskapen som ligger här, kan man ju egentligen bara tänka sig själv, säger Johan Sigfred Helberg (61), historiker och chef för Norsk rättsmuseum, pekar på samlingen av piskor, vedträn, kniptänger och föremål i skinn, bast, järn och stål. Författaren Öyvind Skarsem har tagit oss med upp till museets andra våning. Det är här Rinnans omfattande samling av tortyrredskap förvaras. På några fanns det ännu rester av blod. Helberg har tagit på sig vita handskar och lyfter försiktigt upp ett föremål i svart metall. Den påminner om en vinöppnare, men denna är inte tänkt så. Den är tillverkad för att kunna skruvas in i människoben.
- Denna stolen är litet speciell, säger direktören och nickar mot en trästol som står vid väggen. Spikstolen - Den ser ut att vara bra att binde fast folk i, men det som gör stolen speciell ser man först om man tittar under den. Det finns en spik som man kan slå upp i den som sitter på stolen. Det är en form av tortur som tar tid. Författaren har stannat vid två tunnor som är fästa vid en järnstång. - Tortyr var ett accepterat sätt för Henry Rinnan och hans agenter att skaffa information på. Tunnorna var speciellt populära. De band ihop folk och trädde en järnstång under deras knän. Det gjorde förfärligt ont och man hade inte minsta chans att försvara sig, säger han. I museets samling finns även en tång som torterarna brukade dra ut naglarna på folk med. En del gånger värmde de upp den tills den blev rödglödgad.-Deltog Rinnan ofta i tortyren? - Mycket ofta. Han var en av de mest aktiva. Rinnan var en stor sadist. Han kunde köra över djur med bilen utan orsak. Han var inte en god person. Det sägs att han även torterade en av sina skolkamrater, säger Skarsem. - Det är nog karakteristiskt för Rinnan att han hela tiden hade behov av självhävdelse genom att ha kontroll över andra. Han hade kontroll över de som han torterade, och han hade även kontroll över sitt gäng, säger Helberg. Rinnan ställde ett villkor då han anställde Trond Jardar Kvaale. Om frontkämpen någon gång nämnde namnet Henry Rinnan, skulle han, föräldrarna och syskonen arresteras av det tyska Gestapo. Och då kunde de riskera att bli skjutna. Rinnans sekreterare, Solveig Kleve, var den som förklarade för Kvaale hur han skulle fylla i kontraktet. Hon var ensam mor, hade haft ett förhållande med Rinnan och visste för mycket för att ligachefen ville låta henne sluta. I likhet med flera av de som jobbade för Rinnan hade Kleve först haft ett inntryck av att hon jobbade åt motståndsrörelsen. Negativa agenter som trodde de jobbade mot ockupationsmakten var några Rinnangänget ofta utnyttjade. Under rättegången hävdade Rinnan att han haft 1795 sådana agenter. Det var detta som efterhand skulle bli en viktig del av Trond Jardar Kvaales arbetsuppgifter. Under täcknamnen Kåre och Rolf Bjerke infiltrerade han motståndsrörelsen i Lesjaskog, Björli og Oppdal. Rinnans tortyrkammare idag Det är litet som vittnar om att denna källare en gång var Rinnans tortyrkammare, men nu står altså husägaren i källare som var platsen för de mest brutala morden i gängets historia. Avrättningarna av Marie Arentz og Björn Björnebo är dock de mord som man med säkerhet vet ägde rum i Bandeklosteret. Marie hade varit Henry Rinnans älskarinna, men var numera forlovad med Gestapo-agenten Björn Björnebo. År 1943 hade hon fått hjälp med att komma ifrån gänget och bort från en svartsjuk Henry Rinnan. Enligt boken En Rinnandjävul hade dessa båda planer på att fly till Sverige, men Henry Rinnan upptäckte flyktplanerna. Rinnan dömde dem till döden.
I den utfördes de mest brutala avrättningarna i bandets historia. Foto: Lars Myhren Holand Här hängde de Marie. Förste-emanuens Eilif Hugo Hansen (49) pekar uppåt på en bjälke i sitt källartak. Marie Arentz bedövades med kloroform og hängdes upp i en takbjälke. Hennes förlovade bad att få dö på samma sätt, men började kämpa emot när Rinnans män kom med kloroformduken. Då drog Rinnan sin pistol och sköt honom. De två kropparna blev liggande i källaren, och Rinnan beställde två kistor som tillverkades av ryska fångar. - De drack väldigt mycket och var jämt berusade när de utförde tortyr. En gång sände Rinnan ut en av männen för han var så full att han knappt kunde stå. Rinnan brukade säga att det enda stället i Trondheim där man talar sanning är på Jonsvannsveien 46. Där kunde man inte ljuga, säger Öyvind Skarsem. Deras tillvägagångssätt var att engagera folk i politiska diskussioner på kaféer och platser där man kunde provocera sk jössingar (motståndsmän), ta in dem på förhör i klostret och sedan följde ofta tortyr.  - Det var detta hus som var själva Bandeklostret. Här hade de sina fester och sina sexorgier. Rinnan hade stor inverkan på damerna och kurtiserade dem flitigt, säger Skarsem. Kitty Grande
Sexuella kontakter Rinnan hade en rad älskarinnor och flera hade sexuell kontakt med honom. Han var vad man på trönder kallar en horbock. Man vet att han missbrukade sin position, dessutom tycktes han otvivelaktigt tilltala många kvinnor. Allt tyder på at han var helt omättlig sexuellt sett. Han hade väldigt många kvinnor på den tiden, säger författaren Idar Lind, som har skrivit en bok om Rinnan. Vad kvinnorna nu såg i en sådan ynklig liten man som lekte Gestapo...det var väl modersinstinkten. I Nord-Tröndelag förekom det dramatiska ting under andra världskriget. Rinnanbanden sköt och dödade en far med son på Langöya Vikna och mördade därtill en skollärare i Rörvik. Han torterade även folk genom att linda in dem i taggtråd. Detta var verkligen tortyr i ordets sanna bemärkelse.
Några av Rinnans kvinnor
Trond Jardar Kvaale Den 26 februari 1945 ser alkoholen till att Trond Jardar Kvaale hamnar i trubbel. Egentligen hade han fått i uppdrag av Rinnan att bevaka att ett lass torrt virke inte skulle stjälas från hamnen. Men Kvaale börjar dricka, och på jakt efter mer brännvin knackar han och hans kollega Harry Hofstad på Erling Peviks dörr. De har hört att han säljer sprit. I Flyum och Skarsems bok om Rinnan skildrar Kvaale det som nu sker: Pevik er kraftigt berusad, och ber Kvaale att han ska ge sig av. De börjar slåss och Kvaale drar som vanligt fram sin pistol "för att skjuta i taket och ta ner mannen på jorden". Pistolen avfyras, och Erling Pevik blir liggande livlös på golvet. "Jag förstod inte att han var död, för när jag sparkade på honom såg jag att hjärninnehållet kom ut, inte blod till att börja med, utan hjärnsubstans", säger Kvaale i boken. Kvaale ser ingen annan utväg än att informera Rinnan om vad som hade skett. Efter att ha sovit ruset av sig tar han sig upp till Bandeklostret. Där väntar Rinnan, väl medveten om det som hade hänt. Kvaale blir inlåst i en av cellerna i källaren. Han vet att han har anledning att vara rädd. Henry Rinnan avrättar utan misskund både fiender och egna mannar. Det skulle inte vara första gången en medlem i Rinnangänget tas av daga. Men Kvaale säger att Rinnan verkade oväntat avslappnad. I en intervju med Flyum återberättar Kvaale samtalet mellan de två: "Du kan ta det med ro, Kåre (Kvaales täcknamn), jag har varit nere och sett kroppen, och du träffade ju honom snyggt, rätt i tinningen," sa Rinnan. "Träffade snyggt? Han trodde att jeg hade skjutit honom med vilja," mindes Kvaale senare. Henry Rinnans kontor har blivit matsal. I finrummet står den öppna spisen där gänget brände sitt kartotek och sina arkiv innan de gav sig av ifrån villan efter tyskarnas kapitulation 1945. Rinnan och 26 av hans närmaste vänner försökte fly till Sverige. Den 14 maj kom polisen ifatt dem på en nedlagd sätervall en halv mil från gränsen. Då var bara sex av gängmedlemmarna kvar, bland dem Rinnans bror och hans äskarinna. - Sonderabteilung Lola är en mörk historia för Trondheim och har heller inte släppt taget. Det verkar länge sen, men känns ändå nära därför att många som upplevde det är ännu i livet, säger Öyvind Skarsem. Han jobbar dagligen i kaffebranschen, men i många år har han använt fritiden på att oppsöka och samtala med tidigare gängmedlemmar och sådana som blev utsatta för Rinnans brutala övergrepp. - De var ju livrädda för Rinnan. Trond Jardar Kvaale var en stor och kraftig soldat, men likaväl rädd för den lille mannen. "Det är ju löjligt att tänka sig idag," sa han. Men de var verkligen vettskrämda. Livet har varit ett helvete av skam och skuldkänsla för flera av de som inte fick dödsstraff. Jag tror att många som satt i rätten upplevde det som de blev nyktra från ett slags rus. De insåg plötsligt vad de varit med på. - Han höll en fest för 36 tyska officerare, och framåt kvällen bestämde han sig för att de skulle göra sig glada på tyska officerares vis. 18 ryssar hämtades från fångenskapen, berättar Johan Sigfred Helberg. I halvmörkret såg han att en av de döda reste sig och började gå mot honom. Då öppnades dörren och i ljuset från dörren såg Rinnan att "den döde" var en full Walter Gemmecke, som var ledare för tyskarnas polis och säkerhetstjänst i Trondheim. Han hade somnat hos de döda. Ett tunt, grått galler. Det var allt som skilde Rinnangänget från åhörarna och domstolen under rättegången år 1946. Rinnan hade haft infiltration och utredning av motståndsrörelsen som sin huvuduppgift. Medlemmarna dömdes för ca 80 mord och för att ha bidragit till att sända ca 1000 norrmän till koncentrationsläger. Många torterades först på det grövsta sätt. Naglar drogs ut, ryggar piskades och öron skars av. I Norska rettsmuseums samlingar finns det en stol i ljust trä. Det är Rinnans stol från rättegången. Jag har ofta undrat varför tyskarna lät Rinnan och hans gäng gå så långt som de gjorde. Det kan ha berott på att Trondheim och Tröndelag var av stor strategisk betydelse för dem, särskilt var de rädda om ubåtshamnen. Rinnan var nyttig för dem eftersom han avslöjade en hel del motståndsarbete, säger Helberg. Henry Rinnan blev dömd för tretton mord. Tio av agenterna fick dödsstraff. Trond Jardar Kvaale och flera andra fick livstids fängelse. Bakom gallret utbildade sig Kvaale till murare och i december 1952 blev han benådad. - Det var besvärligt för honom även sedan han hade sonat straffet. Han fick vända i dörren så snart folk fick veta att han hörde till Rinnans män. Det är där epitetet "en Rinnan-djävul", Kvaale fick ofta sparken, därför att folk hade upptäckt vilken sorts bakgrund han hade. Till slut startade han en egen firma. Det var det enda sättet han kunde få arbete på. Men 87 år gammal valde han att avsluta livet själv. - Mot slutet blev han livstrött, och jag tror att hans samvete gnagde på honom hela livet, säger Skarsem. Henry Rinnan möter döden
Solen skiner på Kristianstens fästning i Trondheim. Ett lätt frostdis svävar över ängarna. Här har man utsikt över hela staden. De tjocka murarna är över 300 år gamla. Här avrättade de tyska ockupanterna ett 30-tal norska patrioter under kriget. Och det var här Henry Rinnan och tio av hans agenter straffades med döden geom arkebusering. - Där kan Rinnan ha blivit avrättad, säger Öyvind Skarsem og pekar på en fläck vid den gröna gräsvallen. Den 1 februari 1947 kl. 4.05 sköts Rinnan. Exekutionsplutonen på tio man avfyrade skotten från 5 meters håll. Efter sina instruktioner sköt två av dem bara med blanka skott. Vid ingångsporten till fästningen står en plakett över norrmännen som blev avrättade där. Man kan ännu se rester efter pålarna som man band dem vid innan de sköts. Dagen etter besöket på fästningen ringer Öyvind Skarsem. Han är mycket upphetsad efter ett samtal han just har haft med en viss källa. Mannen han har talat med, jobbade som polisman i Trondheim under andra världskriget, och det var han som körde bilen som fraktade Rinnan till Kristianstens fästning på dagen för avrättningen. - Han ville inte låta sig intervjuas men påstod att han var med då fyra fängslade nazister, bland dem Gestaposjef Gerhard Flesch sattes att resa pålen som de dödsdömda nazisterna skulle bindas fast till, berättar Skarsem. Mannen var en de av tre polisbetjänter som vaktade fångarna, och de vet därför noga var på fästningen som Rinnan och de andra nazisterna avrättades. De fyra fångarna beordrades att gräva ett hål i muren där träpålen skulle resas. Den var enligt den pensionerade polismannen av manshöjd och tjock som tre flaggstänger. Han berättar att Rinnan blev avrättad på gräset nära fästningsmuren, precis på samma ställe jag pekade ut för dig igår. Nazisterna skulle inte få äran av att dö på samma ställe som norska motståndsmän, så därför flyttade de till en annan plats, säger Skarsem. - Efter avrättningarna avlägsnades pålen. Gerhard Flesch blev avrättad ett år efter Rinnan. Det betyder att han var med om att resa sin egen dödspåle. Rinnans aska sattes ned i en omärkt grav på kyrkogården i Levanger. Fyrtio procent av de som avrättades i Norge för krigsförbrytelser vid andra världskrigets slut hade samband med Sonderabteilung Lola. En djävul utan makt traktar efter ditt liv
Men han sade också:
Rinnan hade inga nycklar till dödsriket. Han tjänade ju djävulen och kunde bara döda kroppen. Och den Onde svek honom till slut. Djävulens metod är att skrämma människor. Då får han makt och får ofta folk dit han vill. För att skrämmas använder han det som människor är rädda för. Bäst verkar vara mord, tortyr och grymma avrättningsmetoder.
Tortyr förekom mycket under den katolska inkvisitionen på medeltiden men fick, som du har läst i denna artikel, renässans långt in på 1900-talet. I Juárez, Mexiko tog man för något år sedan två lastbilar, band fast en person mellan dem och slet itu honom. Hängningar och halshuggningar. Jag tänker då på franska revolutionen och Adolf Hitlers bruk av samma metoder. Våldtäkter. När den Röda Armén ryckte fram mot Nazi-Tyskland i andra världskrigets slutskede föll det tusentals flygblad ned till de sovjetiska trupperna på marken från den judiske bolsjeviken Ilja Ehrenburg med deviser som, "Låt de blonda haggorna få det hett om öronen!" Hundratusentals tyska kvinnor våldtogs och mördades (180 tusen kvinnor dog av övergreppen). Hur ska vi klara all denna brottslighet? Det är viktiga val vi gör i livet! Henry Rinnan valde djävulens gärningar. Vilka är de? Bibeln säger:
Guds gärningar är däremot:
Vad väljer Du? Kristus eller Antikrist? Ty många villolärare hava gått ut i världen, vilka icke bekänna att Jesus är Kristus, som skulle komma i köttet; en sådan är Villoläraren och Antikrist. Akta dig för Antikrist och den Falske Profeten! NOTER |
HEM |
 |
Kitty Grande kallades "Rökelaxen", hennes far hade ett rökeri där hon själv hade jobbat före tiden hos Rinnan. Även modern Olga Marie Sörensen (1898-1990) följde dottern och började arbeta där. Huset vid Inheredsvei 125 användes som en av agenternas mötesplatser medan Rinnan gick sig ut i sitt arbete som "motståndsman". Kitty Grande bodde i Ålesund tills hon blev arresterad i juni 1945 och ställd inför rätta ihop med resten av Rinnans personal. Efter kriget dömdes hon til 20 års straffarbete. Hon bosatte sig senare i Sverige och gifte sig med fransmannen Hubert Fitte och tog hans efternamn. En intervju hölls på svensk TV 1989 där hon talade om sina erfarenheter under kriget, men hon ångrade inget av det hon hade gjort. Kitty Grande dog den 26 januari 1999 i Stockholm och begravdes på Skogskyrkogården i Stockholm tillsammans med sin mor och äkta make.
