 |
 |
 |
|
Av Thorbjörn Johansen EAEC, den 5 juli 2013 kl 11:04. Bilden av den ukrainska landsbygden är en gemytlig och trevlig historia känns det som. De unga kvinnorna är sköna med långa svarta flätor, gnistrande svarta ögon och har fina klänningar med brodyrer och kosackflickornas röda läppar vill bli kyssta. Männen är stiliga med rockar och frackar och har buskiga svarta mustascher. Det är gott om god mat och vacker natur. Miljön är mustig och känns förvånansvärt hemtam för en svensk. Många godsägare ligger och ser ut över sina äppel- och plommonträd, känner lukten av hägg, syren och fläderbuskar, hundar strövar runt och tuppar gal. Men onda andar och självaste Satan lurar på byten i Gogols värld.
Även Fjodor Dostojevskij var medveten om det sistnämnda: "Vi behöver det onda för att upptäcka det goda som finns omkring oss; det handlar om oss och vår förmåga att känna igen det goda. Utan ondskan så skulle vi inte se skillnaden." Dostojevskij förutsade även att "judarna skulle komma att förslava ryssarna, så att de fick bli laståsnor och att judarna skulle komma att dricka folkets blod." Satans smutsiga anslag mot mänskligheten uppgörs i helvetet och därifrån kan inte någon komma tillbaka för att vittna. De döda lämnar inte heller någon information. Men sanningen kommer dock fram förr eller senare om vad som har skett, för Gud ser till att den uppenbaras för de som söker den. När det uppstår ett helvete på jorden är det inte säkert att nyheter om det fasansfulla dådet når ut med en gång. Därför är det mycket viktigt att offren även i det långa loppet får upprättelse i efterhand. Vi får inte göra om misstaget att låta segrarna skriva historien, för de är fullt kapabla till att utelämna avgörande fakta som kan vara oss till nytta vid en bedömning av framtida scenarier. Ett exempel är det forna Sovjetunionen, från vilket viktiga fakta om dess politiska rötter efter dess fall 1991 läcker ut till omvärlden via ryska forskare och deras böcker. Marxismen driver Darwins tes om att "den starkaste överlever" och är därför inte förenlig med kristen tro. Den talar gärna om "den stora massan," fast alla människor är unika varelser. Marxismen är en judisk ideologi. Moses Hess (1812-1875) var ättling till tio rabbiner i rakt nedstigande led och uppfann i sin bok "Rom och Jerusalem" både nationalsocialismen och kommunismen. Hans främste adept var Moses Levi Mordecai med pseudonymen Karl Marx (1818-1883). De omfattade båda två den polske juden och kabbalisten Jakob Franks (Jakob Leibovitj 1726-1791) avgrundsläror. I hans efterföljd fanns det anarkistiska agitatorer som bedrev omstörtande verksamhet redan vid 1800-talets början, nihilister som Michail Bakunin (1814-1876), Sergej Netjajev (1847-1882), Pjotr Kropotkin (1842-1921) och andra dödgrävare. Dessa drog till sig de värsta drägg de kunde uppbringa i Ryssland. R.H. Bruce Lockhart, en skotte som före första världskriget varit generalkonsul i Moskva, fick på grund av sina utmärkta ryska förbindelser 1918 i uppdrag av engelska regeringen att vara Englands politiske agent i Ryssland. Bolsjevikregeringen var vid denna tid ännu inte erkänd av de allierade. Lockhart skulle därför inofficiellt vara på plats, ta tillvara Englands intressen och försöka förmå de röda att fortsätta kriget mot tyskarna som inletts av tsarmakten.
"Med sitt breda bröst, sin höga panna krönt av väldiga massor av svart vågigt hår, sin skarpa genomträngande blick och stora framskjutande läppar är han precis typen av en revolutionär som framställs på karikatyrer (en oljig jude). Han är vårdad i sin klädsel. Han har en ren mjuk krage på sig och hans naglar var omsorgsfullt manikyrerade." Den 23 februari ringde jag upp Lev Trotskij. "Får jag tala med medborgare Trotskij?" frågade jag. "Nej" hörde jag någon muttra till svar. Då jag kände igen rösten skyndade jag mig att tillägga: "Det är Bruce Lockhart från den brittiska legationen."
Efter ett ögonblick hörde jag ett nytt muttrande: Smolnyj, som under tsartiden varit en skola för flickor ur fina familjer, var nu bolsjevikernas högkvarter. Det var pittoreskt beläget intill ett kloster i utkanten av staden. Institutet självt var en gråaktig byggnad med en entré som påminde om ett grekiskt tempel. "Innan jag fick passera posterna, som med kulsprutor och gevär med påskruvade bajonetter bevakade ingången, undersöktes mitt pass, som var utställt av Trotskij själv, mycket noga. Till slut fördes jag till kommendanten, en högväxt soldat, som jag sedermera skulle komma att råka under mindre angenäma omständigheter, och efter några minuters väntan lotsades jag uppför trapporna och genom en labyrint av korridorer och klassrum till Trotskijs rum två trappor upp. Jag minns fortfarande de olika skyltarna på dörrarna; Femte klassens sovrum, lnnerum, ritsal. Förr i världen genljöd i dessa korridorer endast lätta flicksteg, säkerligen var allt tal oklanderligt hållet och det enda som störde tystnaden var småflickornas fnissande. Nu var allt upp och nedvänt och fruktansvärt smutsigt. Matroser, rödgardister, studenter och arbetare stod och hängde mot väggarna. Ingen av dem tycktes ha tvättat sig på flera veckor. Golvet var täckt med cigarettstumpar och hopknycklade tidningar. Trotskijs rum utgjorde ett undantag härifrån. Det var luftigt och väl upplyst, på golvet låg en röd matta med ett vackert skrivbord av björk på. Det fanns till och med en papperskorg där och överallt hade rummets ägare tryckt sin stämpel av prydlighet. Rummets ägare var dock på ett miserabelt humör. "Har ni fått några underrättelse från London?" frågade han vresigt. Jag sade att jag inte fått svar per telegram, men att om de röda gjorde en verklig kraftansträngning för att hindra att halva Ryssland föll i tyskarnas händer, var jag övertygad om att England inte skulle vägra att lämna den begärda hjälpen. "Jaså, har ni inte fått något meddelande" sade han, "men det har jag. Medan ni här försöker slå blå dunster i ögonen på mig, håller era landsmän och fransmännen på att stämpla med ukrainarna, som redan sålt sig själva till tyskarna. Er regering arbetar på att japanerna skall intervenera i Sibirien. Era andra missioner här stämplar mot oss tillsammans med allt möjligt borgerligt avskum. – Se på det här!" skrek han och tog en bunt papper från skrivbordet och slängde till mig. Det var de påstådda originalen till en del förfalskade dokument som jag redan hade sett. De var utskrivna på papper som bar den tyska generalens stämpel och var underskrivna av olika tyska stabsofficerare, bland annat en överste Bauer. Alla var ställda till Trotskij och innehöll olika instruktioner, vilka han som tysk agent skulle sätta i verket. En order bestod i att han skulle ordna en järnvägstransport av två tyska undervattensbåtar till Vladivostok. Jag hade sett dessa dokument förut. De hade redan någon tid cirkulerat bland de allierades ambassader och legationer. En uppsättning "original" hade inköpts av en amerikansk spion. Flera månader senare konstaterades, att dessa brev, som påstods komma från skilda platser som Spa, Berlin och Stockholm, hade skrivits på en och samma skrivmaskin. Jag log, men det var inte så lätt att lugna Trotskij. Det är alltså på sånt här era spioner använder sin tid och sina pengar!" väste han fram. Era intriger här har bara varit tyskarna till hjälp. Jag hoppas ni är stolta över era verk! Ert utrikesdepartement förtjänar inte att vinna kriget. Er politik mot Ryssland har från början varit obeslutsam och svävande. Er Lloyd George liknar en man som spelar roulette och satsar på alla nummer. Och allt detta får jag finna mig i! Vet ni, att medan era dårar till spioner försöker bevisa att jag är en tysk spion så kallar mina vänner mig ententevän, och viftade i riktning mot det rum där Centrala Exekutivkommittén hade sina sammanträden.
När engelsmännen sedan intervenerade, landsatte de i Archangelsk bara ett hundratal man och blev lätt tillbakaslagna. Under tiden hade Lockhart och andra organiserat insamling och förmedling av pengar till kontrarevolutionärer som samtidigt skulle slå till – den engelske spionen Sidney Reilly ville tillsammans med "letter" (läs: tyskar) starta en kontrarevolution i Moskva, men fick istället hålla sig gömd. Han sköts senare under flykt vid den ryska gränsen. Lockhart blev arresterad och anklagad för att ha konspirerat med chefen för ett av Sovjets truppförband i Moskva. Som förbindelseman mellan Lockhart och den ryske befälhavaren skulle Reilly fungerat. Flera andra allierade diplomater blev också arresterade. Lockhart satt i fängelse en månad och visste ej om han skulle få sitta kvar gå fri eller bli arkebuserad, men släpptes i brist på bevis och fick resa hem till England. Tänk om England verkligen hade lagt manken till vid sin "intervention"! Då hade världen sett annorlunda ut. Tsarfamiljens väl och ve En dag när Trotskij var hemma från fronten gick han in på den oerhört snuskiga toaletten och på vägen tillbaka genom korridoren stötte han på den mycket obehaglige Jakov Sverdlov (Aaron Solomon) som nyligen tagit beslutet att hela den kejserliga familjen skulle avrättas. Trotskij anade säkert vad som hade hänt, men eftersom han velat anställa en skådeprocess mot tsaren och döma ut lagens strängaste straff, blev han purken när saken kom på tal. Jag citerar: - Men var är tsaren? Jag kan föreställa mig Sverdlovs triumf när han rakt i ansiktet på Trotskij hade slitit dennes favoritben ur käften på honom, nu skulle det inte bli någon rättegång: - Men var är familjen? (Nu var Trotskij ilsken; hur kunde de göra en sån sak utan att fråga honom till råds ... osv.) "Lenin ansåg att vi inte skulle ge folket några rojalistiska martyrer." Den revolutionäre Molok Vi ska nedan ge dig en rättvis bild av hurdana de judiska bolsjevikerna i toppen verkligen var. Trotskij brukade personligen skjuta sina offer. Lenin stod och hejade på och den paranoide Stalin arrangerade "bilolyckor" som skulle drabba hans "vänner" dagen därpå. Genom att pracka på vanliga östeuropéer kommunismen var tanken att judarna inte längre skulle uppfattas som en särskild social kategori...Akademikern G.A. Landau sade följande: "Vi var förvånade av vad vi minst räknade med att möta bland judarna: grymhet, sadism och våld (vi trodde de skulle ha avlägsnat sig långt bort från bråk och krigshandlingar); de som vi igår inte trodde kunde använda en revolver gör nu gemensam sak med bödlarna och knivmördarna." (Juri Slezkine, uppburen judisk författare i både USA och Israel: The Jewish Century, s. 183-184). En annan författare uttrycker också det samma: "Soldaten, som inte ens skulle göra en fluga förnär, blev senare förvandlad till en läderklädd person med revolver som hade förlorat all mänsklighet. Som representant för revolutionär rättvisa håller han, som om det vore fråga om statistik, räkning på den blodiga förekomsten av nya offer för den revolutionäre Molok (judisk avgud) eller står i tjekans källare och utför blodigt, men "aktningsvärt" revolutionärt arbete." (Jakov A. Bromberg) En beskrivning av dessa brott finns i mina artiklar men jag vill inte gå in på det mer än så här: "Det fanns många offentliga avrättningsplatser under revolutionen; en av dem beskrevs av den amerikanska Rohrbach-kommissionen: "Hela cementgolvet hos den judiska tjekan i Kiev var översvämmat av blod; det var en nivå på flera tum." (Defender Magazine, oktober 1933) I den officiella brittiska vitboken om orsakerna till bolsjevik-revolutionen i Ryssland, framhöll den holländske ambassadören i Petrograd, förordad av Sir N. Fidlay till utrikesminister Arthur Balfour den 6 september 1918: "Bolsjevismen är organiserad och utarbetad av judar, vilkas enda syfte är att störta den bestående samhällsordningen." Vilka var ogärningsmännen? Inom Tjekan, den Hemliga polisen, som senare blev GPU och under Stalin NKVD, var 31 av 34 chefskommissarier judar: Dzerzinskij, Limbert, Vogel, Deipkyhn, Bizenskij-Bitzenstein, Razmirovitj, Jankel Sverdlov, Jahnsohn, Kneiwitz, Finesch, Delavnoff, Ziskyn, Jakob Golden, Scholovsky, Rentenberg, Gal Pernstein, Knigkiesen, Blom-Blumkin, Grunberg, Lanz, Heikina, Ripfkin, Katz-Kamkov, Jacks, Woinstein, Leindovitj, Gleistein, Helphand-Parvus, Israel Lazarevitj, Silencus och Jakob Mohdel. Ledande personer i det sovjetiska koncentrationslägersystemet, Stalins dödsmaskin, som var den största i världshistorien, var Aaron Soltz, Jakov Rappoport, Lazar Kogan, Matvej Berman Genrich Jagoda och Naftalij Frenkel. Alla sex var judar. Maktkampen mellan Stalin och Trotskij Ledande sionistiska tidskrifter som Jewish Chronicle i London och American Hebrew i New York hälsade i ledarartiklar i december 1918 och fram till Lenins död 1924 det bolsjevikiska Ryssland som en judisk samhällsutopi förverkligad, även om man medgav att det rådde viss oenighet mellan judarna. Till exempel fanns det en judinna som hette Dora Kaplan och som var den socialrevolutionär som försökte mörda Lenin den 30 augusti 1918. Lenin, som ådragit sig syfilis under sin tid i Paris, blev naturligtvis inte bättre av att man sköt på honom. Hans hälsa nådde bottenrekord under hans sista år i livet, och han kunde bara utstöta enstaka ord som, "revolutionen...dra åt helvete" och andra svordomar. Han satt även på sin balkong i en rullstol och ylade faktiskt mot månen. När Lenins tid var ute år 1924 defilerade Josef Stalin skenheligt vid kistan i Moskva där Lenin låg på lit de parade. Trotskij, som Lenin i sitt testamente hade föredragit före Stalin som sin efterträdare, hade semester. När Stalin lät meddela hur läget var, rådde han Trotskij att inte komma till Moskva. När Lenin dog var Trotskij på jakttur i Kaukasus och hade ådragit sig en släng feber och övertygades av Stalin om att han inte skulle hinna hem till Lenins begravning. Genom att utebli missade han tillfället att bli en sannolik efterträdare i Sovjetunionen. I sina memoarer kallade "Mitt Liv" skrev Trotskij: "Man kan förutse en revolution eller ett krig, men det är omöjligt att förutse konsekvenserna av en andjakt om hösten." Det var flott formulerat, men givetvis alldeles felaktigt. Att exempelvis Stalin skulle ha begivit sig ut på andjakt när Lenin låg för döden och arvsfrågan stod och vägde är inte ens tänkbart. Trotskij passade aldrig riktigt in i sovjetapparaten. Det fanns en maktkamp dem emellan. Trotskij hade försökt manipulera Stalin, men hade sedan börjat angripa generalsekreteraren med för Stalin obekväma tillmälen och att Stalin inte skulle se på revolutionen som en intern sak för Ryssland, de borde införa revolutionen i hela världen. Därför avsattes Trotskij i januari 1925. Man avfärdade även Trotskijs idé om en ständigt pågående revolution. Den 31 januari 1929 utvisades han till Turkiet anklagad för spioneri och kontrarevolutionär verksamhet och bodde sedan ett tag i södra Frankrike och hamnade med tiden i Norge. Men de norska myndigheterna krävde efter påtryckningar från Moskva år 1936 att Trotskij skulle lämna Norge. Han hade nämligen publicerat en kritisk bok om stalinismen. Han flyttade då till Mexiko. Där grundade han den så kallade Fjärde Internationalen, en trotskistisk undergrävande världsrörelse för naiva och omogna personer. Som en massornas förvirrare var han inte längre en nyttig person. Hans vänner Zinovjev, Kamenev och många andra mördades i Stalins Sovjet. (Jüri Lina: Under Skorpionens Tecken, 2:a uppl. s. 146) "Det är dags att göra slut på Trotskij." sade Stalin (Aftonbladet 17 januari 1989). Det var dags att ge betalt för gammal ost. KGB-översten Naum Eitington lejde den spanske kommunisten Ramón Mercader för utförandet av denna avrättning den 20 augusti 1940. Spanjoren krossade Trotskijs huvud med hjälp av en ishacka. En dag senare, den 21 augusti dog Trotskij. Tyvärr lever en hel del av hans ideer vidare. Simhallar och danspalats Ledaren för den s k De gudlösas liga under Stalin-tiden var en viss Jaroslavskij som var judisk journalist och egentligen hette Minej Izrailevitj Kubelmann. Också han var naturligtvis jude. Det var under hans ledning som man i stor myckenhet mördade präster, brände kyrkor och kloster, när man inte förvandlade dem till simhallar, garage eller danspalats. Svåra övergrepp som utövades av judar mot kristna ryssar, ty de utpekades som reaktionärer och folkförrädare i Lenins och framför allt Stalins Sovjet. De mest kända judarna i Lenins bolsjevikregim var Lev Davydovitj Trotskij (Leiba Bronstein), Lev Kamenev (Rosenfeld), Grigorij Zinovjev (Apfelbaum), Karl Radek (Tobiach Sobelsohn) och chefen för press och propaganda, Volodarskij (Moisej Goldstein). Chefen för Lenins fruktade hemliga polis, Tjekan, var Felix Dzerzjinskij (Rufin eller Dehrzin). Chefen för Moskvas Tjeka var juden Islevitj. Och cheferna för Petrograds Tjeka var judarna Rodomil och Gorka. Chef för Provinskommissariernas råd var Isak Ladsk och chef för Högsta arbetarkommissariatet i Moskva var Benjamin Schmidt. De ledande redaktörerna på den kommunistiska tidningen Pravda var judar, och professorerna vid den Socialistiska akademin i Moskva var judar. Endast tre professorer vid denna socialistakademi var inte judar. Lenin skrev till tjekan: "Kamrat Kurskij, vidga möjligheterna till arkebusering. Terrorn är ett sätt att övertyga, det verkar ju solklart... Domstolen får inte eliminera terrorn. Att utlova något sådant vore självbedrägeri eller bedrägeri. Terrorn bör tvärtom grundfästas och legaliseras i princip klar och utan hyckleri och försköning. Den bör formuleras så elastisk som möjligt, ty endast det revolutionära rättsmedvetandet och det revolutionära samvetet ställer upp betingelserna för hur den kommer att tillämpas i realiteten. Mer eller minder elastiskt. Med kommunistisk hälsning Tjekisternas avrättningar och tortyrmetoder var så utstuderat sataniska och så ohyggligt sadistiska att man vägrar tro att människor är i stånd att utföra en sådan mardrömsliknande ondska. Och hur motbjudande det än är att bara återge dessa avgrundsliknande vidrigheter så måste man ändå se denna fasasfulla sanning i vitögat, för att vi måste gardera oss mot att sådant ska kunna hända igen. Och jag läser här endast inledningen till ett manuskript som beskriver dessa fasans illdåd, begångna av Lenin-tidens Tjeka, under övervägande judiska kommissariers ledning. Inledningen lyder på följande sätt: "Man ställde upp offren i en rad och spikade fast händerna."
En judisk djävul Chefen för "statens säkerhet" på 1930-talet var Stalins närmaste man, Lazar Kaganovitj. I kampanjen mot bönderna fann Kaganovitj ett närmast "perverst nöje i att kunna topprida kosackerna." Det hade förekommit många konflikter mellan regeringen och judarna. Kosackerna var bara utsedda att upprätthålla lag och ordning i landet. Kaganovitj ville nu att alla förrädare skulle få betala, män, kvinnor och barn. En judisk djävul drev Lazar Kaganovitj. Likaså sattes judar att leda säkerhetstjänsten i Ukraina, som blev skådeplatsen för beställda massmord på 1930-talet. Det som förenade judarna var just deras hat mot det som Lenin kallade "Den tjockskallige, tråkige, late och björnlike ryske och ukrainske bonden", samme bonde som Maxim Gorkij beskrev som: "den vildsinte, sömnige och däste bonden." Det var sådana attityder som skapade den grogrund som rättfärdigade slakten på miljontals bönder under sovjetregimen. Omstörtande verksamhet Beträffande Lenin-Uljanov själv låg hatet djupare än så: hans äldre bror Alexandr var medlem av terrororganisationen Narodnyj Volja (Folkviljan). Denna organisation stod bakom mordet på tsaren Aleksander II år 1881. När Folkviljan 1887 genomförde ett misslyckat attentat mot den dåvarande tsaren Aleksander III arresterades Alexandr tillsammans med några kamrater. Alexandr uppmanades under förhör att namnge de attentatsmän som inte hade gripits, i utbyte mot att friges. Om han vägrade skulle han avrättas. Han vägrade förråda de övriga i gruppen och blev avrättad. Detta hade en stor påverkan på Vladimir, som senare samma år blev infångad och relegerad från Kazans universitet, efter att ha deltagit i studentoroligheter. Han fortsatte dock med studierna på egen hand. Det var nu som den unge Lenin påbörjade sina studier i marxism. Lenin läste även juridik. En del veckor arbetade han som advokat, ett arbete han avskydde, och hade därefter aldrig något förvärvsarbete i vanlig mening. År 1893 fick han åter tillstånd att bosätta sig i St. Petersburg. Hans hat mot tsarerna visste inga gränser, men den siste tsaren, Nikolaj II, visste han tydligen inget om. Nikolaj II var en framstegsivrande och reformvänlig tsar. Bland annat införde han en reform som gav arbetare rätt att lyfta skadeståndsanspråk om arbetaren hade blivit skadad i sitt arbete. Industrierna blomstrade i Ryssland före revolutionen och omsatte nästan mer än USA.
Uljanov blev alltmer involverad i politisk verksamhet inspirerad av Marx och Engels teorier, vilka ansågs vara samhällsfientliga och omstörtande av tsarregimen. Han bedrev med andra unga marxister Kampförbundet för arbetarklassens befrielse 1895; bland de medverkande märktes Julij Martov, en blivande judisk partikamrat inom ryska socialdemokratiska partiet, som senare blev Lenins rival. Den 7 december 1895 greps Lenin, och 1897 förvisades han till södra Sibirien. I april 1895 reste Lenin till Schweiz för att träffa likasinnade. Förvisning till Sibirien var ett milt straff som man kunde fly ifrån, och inte som bolsjevikernas brutaliteter, alltid med döden som följd. Man måste ha brutit mot lagen för att förvisas, och det hade ju Lenin-Uljanov gjort med sin omstörtande verksamhet.
Ungern och Polen som sovjetstater I Ungern var hela 95 procent av de ledande personerna i Béla Kuns kommunistregering judar och de var vid tiden efter första världskrigets slut också starkt överrepresenterade bland ledande revolutionära kommunister i det övriga Östeuropa samt i Tyskland och Österrike. Ungern behärskades helt av judar, en vanlig uppfattning hos det ungerska folket. Budapests tidningar förklarade att det endast fanns en enda icke-jude i partiledningen med att man behövde en "goj" för att tända ljusen på lördagar. Med röda arméns stöd kunde ungerska kommunistpartiet tortera, fängsla och avrätta oppositionens politiska ledare och andra oliktänkande liksom effektivt omforma det ungerska näringslivet i Sovjetunionens tjänst. Man skapade således en situation, som liknade den i Polen: polska judar insattes av sina ryska herrar som det idealiska mellanskiktet mellan en utnyttjande, främmande härskande elit och en underkuvad inhemsk befolkning. Bolsjevikerna hade ingen som helst känsla för familjen som institution. Kvinnor skulle tillhöra staten när de fyllt 18 år enligt Lenin. Kvinnor i Ungern fick till och med särskilda bidrag om de hade sexuella förbindelser och barn före äktenskapet. Sådana lösa förbindelser var speciellt vanliga i denna sovjetiska lydstat. Judarna hade planerat den kommunistiska revolutionen och vunnit mest på den. Nästan hela partieliten utgjordes av judar, de högsta posterna i säkerhetspolisen innehades av judar, och direktörsposterna i näringslivet behärskades av judar. Judiska partifunktionärer och även direktörer i näringslivet dominerade inte bara ekonomiskt. De hade även en ganska tämligen obegränsad tillgång till ickejudiska kvinnor som arbetade under dem; dels som följd av den fattigdom befolkningen sjunkit ned i, dels på grund av vissa statliga politiska åtgärder särskilt avsedda att undergräva traditionella sexuella seder. Den socialistiska, judiska byråkratin i Ungern synes således ha haft övertoner av ett sexuellt och fortplantningsmässigt herravälde över icke-judarna, i vilket judiska män kunde få en oproportionerligt stor sexuell tillgång till icke-judiska kvinnor. I Polen var majoriteten av kommunisterna judar, vilket framgår av boken The Jewish Century av den judiske historikern Yuri Slezkine (s. 90). Slezkine visar att mer än 70% av det ursprungliga kommunistpartiet i Polen var judar. År 1930 var omkring 51 % judar av medlemmarna i den kommunistiska ungdomsorganisationen i Polen och år 1937 var hela 65 % av kommunisterna i Warszawa judar. I den bolsjevikiska propagandaapparaten var 75% judar och 90% av medlemmarna i MOPR (Röda hjälpen) var också judar, liksom även de flesta medlemmar i Centralkommittén. Socialismen var enligt Berdiaev en form av judisk kiliasm som ser framtiden passionerat an, och väntar sig ett tusenårsrike och en domedag när ondskan slutligen är övervunnen av det goda, och orättfärdighet och lidanden hos människorna tar slut en gång för alla." Lägg sedan till att judisk frihet och odödlighet är kollektivistisk, inte individualistisk, och att den ska inträffa i denna världen som ett resultat av daglig kamp och predestination. Det du får om du summerar detta, är inget annat än ren marxism. Lev Jakovlevitj (Chaim Leiba) Sternberg (1861-1927), en judisk revolutionär, kom att se den världsliga socialismen som en speciellt judisk framgång. "Det är som om tusentals profeter från Israel har uppstått från sina glömda gravar för att återigen förkunna sin vrede över 'de som lägger hus till hus och åker till åker,' ropar på social rättvisa och ser som sina ideal en förenad mänsklighet, evig fred, förbrödring av folken och ett rike på jorden!" En annan röst: "På höger vägg fanns en minnessten med namn på omkring trettio KGB-män från Simferopol som hade fallit I det Stora Fosterlandskriget, "Bolsjoja Narodnaja Voina" som Sovjetunionen kallar andra världskriget. Jag blev både chockad och arg när jag läste namnen: det första var Polonski och det sista Levinstein. Och alla däremellan var namn som Zalmonowitz, Geller och and Kagan; alla judar. Vår bästa judiska ungdom i sionismens vagga hade sålt sig själva och sina själar till den Röde Djävulen." (Yoram Sheftel: The Demjanjuk Affair: Rise and Fall of a Show-Trial, Victor Gollancz, London, 1994, s. 301) Bolsjevikerna hade judiska kärntrupper och elva av tolv lägerchefer inom gulagarkipelagen rekryterade man bland judar." Judarna i Ljubjankafängelset i Moskva fanns på alla nivåer, både bland domare och bödlar." (Solomon Schulman i Svenska Dagbladet) Men den 25 september 1994 beskrev han hur den sovjetiska människan omformades att det grydde en ny dag och hur en ny judisk människa hade kommit till världen. Han menade då sovjetmänniskan. Kan man egentligen uttrycka sig klarare? Ryssland var ödesbestämt till att förstöras, enligt Solomon Schulman. Lydstaten Tjeckslovakien
Genom livets korsord Trots allt detta är det inte ännu läge att klappa varandra på ryggen och säga att så gör inte vi svenskar, se följande historiska visa: "Och liten Karin tjänte på unga kungens gård. Hon lyste som en stjärna bland alla stjärnor små. Och hör du, liten Karin! Säg vill du bliva min? Mitt halva kungarike, det vill jag giva dig. Ditt halva kungarike jag passar inte på. Giv det din unga drottning, låt mig med äran gå! Och hör du, liten Karin! Vill du ej bliva min? Så skall jag låta sätta dig i spiketunnan in. Vill du låta sätta mig i spiketunnan in, Guds änglar små, de se, att jag oskyldig är därtill. De satte liten Karin i spiketunnan in, och konungens småsvenner de rulla' henne kring. Då kom det ifrån himmelen två vita duvor ner; de togo liten Karin, och strax så blev det tre. Så kom två svarta korpar dit upp från helvete; de togo unga konungen, och strax så blev det tre." (Från sångboken Sjung svenska folk) Också i Sverige har man handlat som myndigheterna i Sovjet, släppt ut grymma brottslingar från fängelset för att på så sätt ha nytta av dem. År 1999 satte Riksteatern upp Lars Noréns kontroversiella pjäs Sju tre. Skådespelarensemblen utgjordes av grovt kriminella fångar som här kunde utrycka sina nazistiska åsikter fritt från scengolvet. En av dessa var Tony Olsson. Den 28 maj, dagen efter den sista föreställningen, avvek han från sin permission. En mycket tungt beväpnad trio, som bestod av han själv, Andreas Axelsson och Jackie Arklöv, rånade klockan 15.00 banken i Kisa och flydde därefter i bil. Vid samhället Malexander blev rånarna uppjagade av en polisbil varefter skottväxling uppstod. När polisförstärkning kom till platsen var två poliser, Olov Borén och Robert Karlström, skjutna till döds på nära håll. Tio dagar efter dödsskjutningen häktades Arklöv, Axelsson och Olsson. Alla dömdes till livstids fängelse. Efter morden debatterades fängelsepermissioner. Änkorna sörjer ännu sina makar. Andra avskyvärda brott, som när pedofilen mördade den lilla flickan Tindra har förekommit. Den förvirrade tonåring som var medlem i Knutbysekten och gick brottslingen Helge Fossmo till handa, blev hans förlängda arm och fann sig lurad av en falsk charlatan. Denne "pastor" var besatt av onda krafter, hade mördat sin första fru och begick nu åter samma illgärning. Också den s k "Kristi brud" är en ränksmiderska och en mytoman. En sant kristen har givit sitt hjärta till Jesus Kristus. Detta behärskar hela människan genom den Helige Ande, och en sådan person kan varken privat eller politiskt begå några av de brott som står omtalade i denna artikel utan att kasta sig själv i avgrunden. Var korsriddarna kristna, som dussinförfattaren Jan Guillou vill låta påskina i sina sötsliskiga hjälteromaner? Nej. De var korsriddare som tillhörde en frimurarorden lejd av den då mycket penningstarka Katolska Kyrkan. Därför hade de full frihet att plundra och döda "hedningarna", fattiga och bönder, alla de som stod i vägen för dem. De skulle inta Jerusalem till vilket pris som helst, försedda med ett stort rött kors på bröstet. Man tänker närmast på blodröda fanor eller på Ku Klux Klan. Eller skottlossningen i Columbine High School i Littletown, Colorado. Där dödade två tonårspojkar, Harris och Klebold, 12 elever och 24 skadades. Förövarna sköt sig själva efter gärningen. Denna missgärning påverkade inte bara Colorado. Den påverkade hela världen i all sin oförståeliga grymhet. Till alla brottslingar i hela världen: Kan ni inte tänka efter före? Ingen är odödlig. Men alla måste en gång stå inför Guds domstol. Kristus dog för våra synder. Dyrka honom. Gör det! Om de anhöriga i sådana här fall förlåter mördarna, så bör vi alla, som Kristus sagt att vi ska göra, förlåta de som förföljer oss och gör oss ont. Det är mänskligt att döma, men gudomligt att förlåta, heter det. I så fall är jag nog väldigt mänsklig, tyvärr. Men frälst av nåd.
Det folk, judarna, som skulle visa oss vägen till Kristus blev istället hans värsta fiender. Det är dock inte sant att alla judar avföll. Vi har Petrus, Paulus och många andra som bevis på det. Esaias går så långt, att han säger:
SLUT Copyright © 2013 – European American
Evangelistic Crusades (EAEC), Inc. |
Tillbaka till Svenska sidan |
|
I sin bok berättar han hur han mötte bolsjevikledarna. Han sammanträffade med Trotskij första gången den 15 februari 1918. Lockharts beskrev "kamrat" Trotskij på följande sätt:
Rudolf Slánský, Bedřich Geminder och andra i Prag, åtalades år 1951 för otillbörlig så kallad sionism och kosmopolitanism; mer specifikt att man använt Tjeckoslovakien för att smuggla vapen till Israel. Enligt Beria var denna anklagelse mycket explosiv, därför att massiv militär hjälp till Israel införskaffades på hans direkta order. Inte mindre än fjorton ledare i landet, 11 var judar, åtalades och dömdes. Liknande åtal har väckts i Polen och andra satellitstater.