Paul Wern om Rousseau och
Människans Godhet
Av Toby Johansen
Den
numera upp till Herren hemgångne teologen Paul Wern [1] skrev i sin bok ”Gud,
Vem Är Du” mycket bra under rubriken:
Innerst inne god?
Ibland får man höra att människan innerst inne är god. Detta ”innerst inne”
brukar gärna betonas. Det är nämligen svårt att förneka att det händer mycket i
denna värld som är allt annat än gott. Men våra misstag och felsteg skulle
alltså bero på olyckliga omständigheter. Det är uppväxtsmiljöns eller samhällets
fel.
Vi
borde således genom att mobilisera de goda krafterna inombords kunna komma
tillrätta med det mesta. Inte minst i den moderna psykoterapin och i olika
meditationsrörelser kan man ibland möta en mycket optimistisk
människouppfattning. Vi har lösningen till alla våra problem inom oss själva,
heter det. Tron på människans inneboende godhet har till och med betecknats som
en av ”den moderna människans dogmer.” Det hör på något sätt till nutida
folkreligiositet. [2]
Den
som är lite idéhistoriskt bevandrad vet att det resonemang vi återgett i långa
stycken är ett arv från den franske filosofen Jean Jacques Rousseau (d 1778) [3]
Man kan inte låta bli att förvåna sig över vilken roll hans tankar har spelat
under ett par sekel. Jordmånen för sådant har ju annars inte varit den allra
bästa. I varje fall inte under vårt århundrade. [4]
Men rötterna går ännu längre tillbaka. De skymtar
redan i den judiska fariseismen. I den bön som brukades i synagogans dagliga
morgongudstjänst hette det bl a: ”Min Gud, anden som du har gett mig är
ren”. Människan har enligt fariseernas uppfattning både vilja och förmåga
att göra det goda. Man citerade gärna orden i den apokryfa Syraks-boken: ”Om du vill så kan du hålla buden”.
Visserligen har människan också onda böjelser. Men det är hennes uppgift att
besegra detta och inrikta sig på att göra det goda. Och för detta behöver hon
Guds hjälp. Fariseismen blev på något sätt naturmänniskans religion. Det
handlade i hög grad om att putsa upp det yttre, utan att hjärtat förvandlades.
Frågan är om detta förbättrat människans situation. Enligt Jesus förhåller det
sig tvärtom:
” Publikaner och skökor skola förr gå in
i Guds rike än I” sade han till de självrättfärdiga i Israel (Matt. 21:31). Hur chockerande de
orden måste ha tett sig för judarna kan vi knappt föreställa oss. Ett eko av
dessa ord möter vi långt senare i Sören Kierkegaards tillspetsade formulering: ”Värre än den svartaste synd är den egna
rättfärdigheten.”
Att
människan innerst inne skulle vara god är verkligen ett märkligt påstående.
Invändningarna hopar sig. Man kommer att tänka på Storm Petersens visa fråga: ”Människorna är ju goda, ja men varför är de det då inte? Och om
människan i själ och hjärta är god, varför ser den omgivning som hon skapat ut
som den gör?
Säkert kommer man sanningen bra mycket närmare om man talar om en inre ”brustenhet” eller ”avskurenhet från vårt livs rot och mening” för att använda ett par
moderna termer.
l
Bibeln är det omöjligt att finna belägg för tanken på ”människans inneboende
godhet.”
”Ett falskt och fördärvat ting är hjärtat framför allt annat”, heter
det i GT (Jer. 17:9). Och ”hjärtat” är naturligvis inte muskeln som pumpar blod.
Ej heller är det, som ofta på modernt språk, endast fråga om vår känslovärld.
Det är vårt väsens innersta, vår personlighet. Att det är från hjärtat allt det
onda kommer understryks starkt i evangelierna.
”Inifrån, ur människornas hjärtan kommer de onda tankarna, otukt, stöld,
mord, äktenskapsbrott, själviskhet, ondska, bedrägeri, liderlighet,avund,
förtal, högmod, förblindelse”, säger Jesus i Mark. 7:21 a.
Och
på ett annat ställe heter det: ”Munnen säger vad hjärtat är fullt av” (Matt. 12:34). Våra handlingar är inte en rad felsteg, isolerade från
varandra. De utgör ett mönster. Och de har alla samma ursprung. Det är således
inte lätt att skilja mellan synden och syndaren. ”I ären onda” säger Jesus (Matt. 12:34) Synden är ingenting vid sidan människan. Den har
trängt in i hela vår varelse, för att använda Gert Borgenstiernas formulering: ”Synden är icke en defekt hos människan, utan är människan själv – såsom en
falsk aktivitet och vilja inför Gud.” SLUT
NOTER:
[1]
Paul Wern var Alliansmissionens siste sanne teolog. Den samtida chefen för dess
teologiska skola som hette Stig Wikström var darbyist. Alla deras teologer på
senare tid har varit hemfallna åt en slags urvattnad darbyistisk och sionistisk
teologi, med undantag för vissa pastorer bl. a. Knut Svensson och Sven Nästesjö,
och Svenska Alliansmissionen (SAM) anordnar numera även katolska konferenser med
katolska nunnor som talare, samt minnesgudstjänster om förintelsen, då
sionistiska och judiska talare samlar in medel åt staten Israel.
[2]
Religion är på utsidan, men Jesus gör om dig på insidan. I Jesu död på korset
blev allt fullbordat. Vi kan inte med våra religiösa gärningar lägga varken från
eller till på vår frälsning. Religion fokuserar på vad vi ska göra. Evangeliet
är inte en religion. Det är kunskapen om att han dött för oss och betalat våra
synder på korset. Fariseerna sa: ”När du gör något gör det inte på sabbaten.”
Se Matt. kap. 12.
[3] Kring sekelskiftet 1800 fanns det många både svenska och tyska präster som
längre inte trodde på de mest grundläggande sanningarna i den kristna läran. De
hade blivit omvända av judiska frimurare att endast tro på det upplysta
förnuftet, företrätt av män som D’Alembert, Diderot, Voltaire, Rousseau, etc;
frimurare från den sk upplysningstiden, som revolterat mot Gud. Jean Jacques
Rousseau var således frimurare. Detta kände Paul Wern säkert inte till.
[4 Svenska] Alliansmissionen har tyvärr aldrig brytt sig om att använda sin
eventuella intelligens för att avslöja vad Satan och hans anhang har haft för
sig under århundradena. Paul Wern var den som kom närmast, men många i SAM
anammade både humanismens och upplysningstidens antikristna ideer. SAMs grundare
Fredrik Fransson hyste också idén, likt sjundedagsadventisterna att det går att
räkna ut tiden för Jesu återkomst. Enligt Fransson visade ”Himla-Uret” (hans
egen uppfinning) på fem minuter i tolv år 1899.
Gå tillbaka till Svenska sidan
|