Paul Wern om Rousseau och Människans Godhet

Av Toby Johansen

Paul WernDen numera upp till Herren hemgångne teologen Paul Wern [1] skrev i sin bok ”Gud, Vem Är Du” mycket bra under rubriken:

Innerst inne god?

Ibland får man höra att människan innerst inne är god. Detta ”innerst inne” brukar gärna betonas. Det är nämligen svårt att förneka att det händer mycket i denna värld som är allt annat än gott. Men våra misstag och felsteg skulle alltså bero på olyckliga omständigheter. Det är uppväxtsmiljöns eller samhällets fel.

Vi borde således genom att mobilisera de goda krafterna inombords kunna komma tillrätta med det mesta. Inte minst i den moderna psykoterapin och i olika meditationsrörelser kan man ibland möta en mycket optimistisk människouppfattning. Vi har lösningen till alla våra problem inom oss själva, heter det. Tron på människans inneboende godhet har till och med betecknats som en av ”den moderna människans dogmer.” Det hör på något sätt till nutida folkreligiositet. [2]

Den som är lite idéhistoriskt bevandrad vet att det resonemang vi återgett i långa stycken är ett arv från den franske filosofen Jean Jacques Rousseau (d 1778) [3] Man kan inte låta bli att förvåna sig över vilken roll hans tankar har spelat under ett par sekel. Jordmånen för sådant har ju annars inte varit den allra bästa. I varje fall inte under vårt århundrade. [4]

Men rötterna går ännu längre tillbaka. De skymtar redan i den judiska fariseismen. I den bön som brukades i synagogans dagliga morgongudstjänst hette det bl a:  ”Min Gud, anden som du har gett mig är ren”. Människan har enligt fariseernas uppfattning både vilja och förmåga att göra det goda. Man citerade gärna orden i den apokryfa Syraks-boken: ”Om du vill så kan du hålla buden”. 

Visserligen har människan också onda böjelser. Men det är hennes uppgift att besegra detta och inrikta sig på att göra det goda. Och för detta behöver hon Guds hjälp. Fariseismen blev på något sätt naturmänniskans religion. Det handlade i hög grad om att putsa upp det yttre, utan att hjärtat förvandlades.

Frågan är om detta förbättrat människans situation. Enligt Jesus förhåller det sig tvärtom:

” Publikaner och skökor skola förr gå in i Guds rike än I”  sade han till de självrättfärdiga i Israel (Matt. 21:31). Hur chockerande de orden måste ha tett sig för judarna kan vi knappt föreställa oss. Ett eko av dessa ord möter vi långt senare i Sören Kierkegaards tillspetsade formulering: ”Värre än den svartaste synd är den egna rättfärdigheten.”

Att människan innerst inne skulle vara god är verkligen ett märkligt påstående. Invändningarna hopar sig. Man kommer att tänka på  Storm Petersens visa fråga: ”Människorna är ju goda, ja men varför är de det då inte?  Och om människan i själ och hjärta är god, varför ser den omgivning som hon skapat ut som den gör?

Säkert kommer man sanningen bra mycket närmare om man talar om en inre ”brustenhet” eller ”avskurenhet från vårt livs rot och mening” för att använda ett par moderna termer.

l Bibeln är det omöjligt att finna belägg för tanken på ”människans inneboende godhet.”
”Ett falskt och fördärvat ting är hjärtat framför allt annat
, heter det i GT (Jer. 17:9). Och ”hjärtat” är naturligvis inte muskeln som pumpar blod. Ej heller är det, som ofta på modernt språk, endast fråga om vår känslovärld. Det är vårt väsens innersta, vår personlighet. Att det är från hjärtat allt det onda kommer understryks starkt i evangelierna. 

Inifrån, ur människornas hjärtan kommer de onda tankarna, otukt, stöld, mord, äktenskapsbrott, själviskhet, ondska, bedrägeri, liderlighet,avund, förtal, högmod, förblindelse”, säger Jesus i Mark. 7:21 a.

Och på ett annat ställe heter det: ”Munnen säger vad hjärtat är fullt av” (Matt. 12:34). Våra handlingar är inte en rad felsteg, isolerade från varandra. De utgör ett mönster. Och de har alla samma ursprung. Det är således inte lätt att skilja mellan synden och syndaren. ”I ären onda” säger Jesus (Matt. 12:34) Synden är ingenting vid sidan människan. Den har trängt in i hela vår varelse, för att använda Gert Borgenstiernas formulering: ”Synden är icke en defekt hos människan, utan är människan själv – såsom en falsk aktivitet och vilja inför Gud.” SLUT

NOTER:

[1] Paul Wern var Alliansmissionens siste sanne teolog. Den samtida chefen för dess teologiska skola som hette Stig Wikström var darbyist. Alla deras teologer på senare tid har varit hemfallna åt en slags urvattnad darbyistisk och sionistisk teologi, med undantag för vissa pastorer bl. a. Knut Svensson och Sven Nästesjö, och Svenska Alliansmissionen (SAM) anordnar numera även katolska konferenser med katolska nunnor som talare, samt minnesgudstjänster om förintelsen, då sionistiska och judiska talare samlar in medel åt staten Israel.

[2] Religion är på utsidan, men Jesus gör om dig på insidan. I Jesu död på korset blev allt fullbordat. Vi kan inte med våra religiösa gärningar lägga varken från eller till på vår frälsning. Religion fokuserar på vad vi ska göra. Evangeliet är inte en religion. Det är kunskapen om att han dött för oss och betalat våra synder på korset. Fariseerna sa: ”När du gör något gör det inte på sabbaten.” Se Matt. kap. 12.

[3] Kring sekelskiftet 1800 fanns det många både svenska och tyska präster som längre inte trodde på de mest grundläggande sanningarna i den kristna läran. De hade blivit omvända av judiska frimurare att endast tro på det upplysta förnuftet, företrätt av män som D’Alembert, Diderot, Voltaire, Rousseau, etc; frimurare från den sk upplysningstiden, som revolterat mot Gud. Jean Jacques Rousseau var således frimurare. Detta kände Paul Wern säkert inte till.

[4 Svenska] Alliansmissionen har tyvärr aldrig brytt sig om att använda sin eventuella intelligens för att avslöja vad Satan och hans anhang har haft för sig under århundradena. Paul Wern var den som kom närmast, men många i SAM anammade både humanismens och upplysningstidens antikristna ideer. SAMs grundare Fredrik Fransson hyste också idén, likt sjundedagsadventisterna att det går att räkna ut tiden för Jesu återkomst. Enligt Fransson visade ”Himla-Uret” (hans egen uppfinning) på fem minuter i tolv år 1899.


Gå tillbaka till Svenska sidan