Lenin, Stalin, Trotskij, Rasputin…Känt och Okänt om Despoter

Lenin, Stalin, Trotskij, Rasputin…
Känt och Okänt om Despoter

ANTOLOGI

av Torbjörn Johansen 2005

Dessa berättelser visar hur kommunisters kriminella hjärna fungerar och visar samtidigt att de ingalunda var några duvungar ens i början av sina karriärer.

Lenin

Vladimir Uljanov Lenin (1870-1924) kom från en judisk ätt på mödernet, Maria Blank var hans mor och hans morfar hette Israel Blank. Han ådrog sig syfilis medan han levde i Paris 1902 och var frekvent besökare på stadens horhus. År 1906 plågades Lenin av huvudvärk och sömnlöshet. Han var också plågad av smärtor i ögonen.

Den 12 december 1922 fick han en stroke och dagen därpå ännu en stroke. Den 16 december 1922 fick Lenin ett kraftigt vredesutbrott och det slutade med en tredje stroke. Den 9 mars 1923 fick han ännu en stroke och förlorade då talförmågan. Under sina sista månader på jorden kunde Lenin bara skrika ut vissa fraser som "revolutionen – hjälp mig – far åt helvetet...

Julen 1923 brukade han sitta ute på sin balkong och yla som en varg mot fullmånen. Under sina sista år hade Lenin förlorat alla sina mentala färdigheter.

Den 21 januari dog han och väntar nu på domen vid den Stora Vita Tronen.

Stalin

Kamo – bankrånare i partiets tjänst, en legend redan före myndighetsåldern, reste till Finland som 25-åring för att få Lenins tillstånd för ett sista stort bankrån, en så kallad "expropriation" och blev där försedd med handeldvapen och bomber av Nikolaj Burenin i bolsjevikernas stridstekniska grupp. Förklädd som den ståndsmässige och förtroendeingivande "furst Dadiani", återvände han sedan med dessa påtryckningsmedel i bagaget, som inte kontrollerades vid gränsen, för att snart åter befinna sig i Georgien.

Omgivet av bergstoppar klättrar Tiflis (Tblisi) med branta gator och kullerstensgränder och ett gytter av halvt orientaliska, halvt europeiska snickarglada trähus uppför terrasserna ovanför floden Kura. Bergen skyddar den mycket gamla staden mot vindarna, men på sommaren blir det ofta outhärdligt hett i dalgrytan.

En sådan het dag – den 26 juli 1907 – anlände en sedeltransport till järnvägsstationen i Tiflis. I en av säckarna låg 680 femhundrarubelssedlar. Det var en avsevärd summa pengar, som i den tidens mynt motsvarade bortåt en kvarts miljon dollar eller en miljon svenska kronor. Sedelsäcken togs om hand av en kassör från riksbankens filial i staden (banken i Tiflis var i judarnas händer både före och även efter revolutionen). Tillsammans med en pistolbeväpnad vakt steg han in i en diligens som eskorterades av fem beväpnade kosacker. Efter diligensen och ryttarna följde en droska med gendarmer. När konvojen nådde fram till det stora Jerevantorget, som myllrade av flanerande i förmiddagshettan, slungade någon en bomb från ett hustak. Två av kosackerna dödades, och omkring femtio människor på torget sårades.

I samma ögonblick började andra bomber explodera på olika ställen på torget och det utbröt vild skottlossning. Märkligt nog var diligensen fortfarande oskadd, men hästarna hade råkat i sken. Med vagnen slängande som en vante rusade hästarna gatan fram. En man, som nyss spatserat runt på torget kastade sig plötsligt ut på gatan, löpte ifatt diligensen och kastade en bomb. Den exploderade mellan benen på hästarna som trasades sönder. Nu kom en annan man framstörtande, slet upp diligensdörren, ryckte åt sig sedelsäcken och försvann sedan in i en tvärgränd. Längre bort på gatan dök det upp en droska. På kuskbocken stod det en lång officer som vrålade och sköt runt omkring sig medan han i våldsamt tempo jagade förbi den söndersprängda diligensen och förföljde mannen med sedelsäcken. Han hann ikapp honom, tog ifrån honom säcken – och försvann. Officeren var Kamo.

Kamo begav sig raka vägen till Stalin, (1879-1953) som dittills hade hållit sig i bakgrunden. På kvällen, när stjärnorna börjat glöda melodramatiskt som stubintrådar på den kaukasiska bergshimlen, for Stalin iväg med säcken upp till observatoriet i Tiflis, och där han tog sig in i observatorns våning, sprättade upp hans madrass och sydde in sedlarna. Gömstället var snillrikt, eftersom pengarna på det sättet kunde avhämtas vilken stjärnklar natt som helst, ty observatorn var en gammal världsfrånvänd herre som fascinerat studerade himlakropparna från det de blev synliga tills de tonade bort. Stalin hade arbetat någon tid på observatoriet och visste allt om astronomens vanor.

Sedlar – stora som en kaukasisk bergshöks vingar – flaxar över Europa. Femhundrarubel sedeln var ett rejält papperssjok – 13 X 28 centimeter, eller som en tredjedels tidningssida. Rånet hade inbringat sedlar till ett värde av 340 000 rubel – en svindlande summa.

Det var bara det att den inte gick att växla in.

Samtliga sedelnummer fanns antecknade i Petersburg. Banker och växlingskontor försågs med spärrlistor. En del pengar lyckades man ändå växla in på omvägar. En del förfalskades med hjälp av en bolsjevikisk konstnärinna. Hon numrerade om sedlarna med hjälp av pensel och mikroskop. Detta var möjligt men tidsödande.

Kamo arresterades i Berlin kånkande på en hattask fylld med femhundrarubelssedlar. Hemma hos honom fann man en resväska som innehöll en helvetesmaskin (bomb) och en stor mängd dynamit. Kamo spelade dock vansinnig med sådan inlevelse inför rättegången att han lyckades övertyga till och med de mest förhärdade rättspsykiatriker. Han satt av ett halvår i tyskt fängelse, utlämnades till Ryssland, men rymde snart.

En grupp revolutionärer gjorde också ett försök att samtidigt växla in sedlarna i en rad städer utomlands. I Stockholm försöker letten Jànis Masters bli kvitt fem femhundrarubelsedlar på fem olika banker och växlingskontor. När han grips av Stockholmspolisen 20 januari 1908 är det för att sedelnumren är de samma som på spärrlistorna från Tiflis.…

Stalin avrättade ingen personligt

Vi förflyttar oss till Stalins skenrättegångar som var mycket frekventa vid trettiotalets slut: Några minuter före midnatt sände Stalin iväg ett lakoniskt telegram: "OK."! Under de tidiga timmarna den 25 augusti körde ett antal limousiner in genom grindarna till Lubjankafängelset med funktionärerna som skulle bli åskådare till avrättningarna. En värdig Kamenev och en febrig Zinovjev leddes ut ur sina celler och nerför trapporna. Jezjov och Jagoda kom i sällskap med den före detta frisören Pauker. Vysjinskij forväntades i egenskap av riksåklagare närvara vid de viktigaste avrättningarna, men det sades att han var för känslig och i sitt ställe vanligtvis skickade Lev Sjejnin, en av chefsutredarna. Mikojan lär ha sagt att politbyrån representerades av Vorosjilov.

Stalin närvarade aldrig nar fångar torterades eller avrättades (även om han som barn blev åskådare till en hängning och i Tsaritsyn måste ha blivit vittne till mången våldsam död), men han respekterade sina bödlar. Officiellt kallades avrättning för "lagens strängaste straff", för det mesta antytt med den skräckinjagande forkortningen VMN eller akronymen Vysjka.

Stalin kallade det dock "grovarbete" och såg det som en ädel tjänst åt partiet. Detta "grovarbetets" mäster med ansvar för den korta men dystra ritualen hette under Stalins tid Blochin, en 41-årig tjekist med stenansikte och svart, bakåtkammat hår. Han var en av århundradets flitigaste bödlar, avlivade personligen tusentals människor och brukade då bara ett slaktarförkläde i skinn över uniformen.

Namnet på detta odjur har trots hans brott glidit mellan historieskrivningens fingrar.* På teaterscenen runt Stalins hov smyger Blochin från och med nu omkring i bakgrunden men ar sällan helt ute ur kulisserna.

Många tjekister tjänstgjorde som bödlar men det var Blochin själv, med hjälp av de två mordiska bröderna Vasilij och Ivan Zjigarev, som tog hand om de viktigaste fallen. V.M. Blochin hade tjänstgjort i tsarens arme under första världskriget, gick in vid Tjekan i mars 1921 och befordrades till chef för Kommandatura-grenen vilken var kopplad till den administrativa verkställande avdelningen. Det innebar att han var chef för Lubjankafängelset och då bland annat också för avrättningarna. Generalmajor Blochin gick i pension efter Stalins död och fick av Berija i egen hög person lovord for sin "oforvitliga tjänstgöring". Efter Berijas fall forlorade han i november 1954 sin rang och dog strax darpå, den 3 februari 1955.

Zinovjev vrålade att det var en "fascistisk kupp" och vädjade till bödlarna:

"Kamrat, för guds skull, kalla hit Josef Vissarionovitj! Josef Vissarionovitj lovade att rädda vara liv!" Enligt vissa redogörelser kramade han och slickade tjekistens stövlar. Kamenev ska ha svarat olyckskamraten: "Vi fortjänar det här på grund av var ovärdiga hållning vid rättegången", samt sagt Zinovjev att vara tyst och dö med värdighet. Zinovjev förde ett sådant oväsen att en löjtnant från NKVD tog in honom i en angränsande cell och expedierade honom där. Båda två sköts i nacken.

De demolerade kulorna grävdes fram ur skallarna. Blodet och den pärlfärgade hjärnsubstansen torkades av och kulorna gavs till Jagoda, troligen medan de ännu var varma. Inte undra på att Vysjinskij blev illamående av dessa tillställningar. Jagoda satte etiketterna "Zinovjev" och "Kamenev" på kulorna och tog med sig dessa makabra men heliga reliker hem, där han bevarade dem bland sina samlingar med erotika och damstrumpor.* Kropparna kremerades.

Stalin var alltid mycket intresserad av hur hans fiender uppträdde i sin yttersta stund och njöt av att de förnedrades och tillintetgjordes. "En man kan vara fysiskt modig men politiskt en ynkrygg", sade han.

När Tjekan några veckor senare firade ett jubileum spelade Stalins hovkomiker, Pauker, upp scenen där Zinovjev bönfaller om nåd. Till ackompanjemang av vozjdens (Stalin) och Jezjovs hesa flatgarv släpades den knubbige, korsettförsedde och blankskallige Pauker in i rummet av två vänner som spelade vakter. Han härmade Zinovjevs rop-" För guds skull, kalla hit Stalin", men lade till ytterligare en detalj. Pauker, som själv var jude, hade specialiserat sig på att dra judeskämt med den rätta brytningen, med tungspets-r och sjungande ton. Nu kombinerande han dessa element och gestaltade en Zinovjev som lyfte händerna mot himlen och grät:

"Hör, 0 Israel, Herren var Gud, Herren ar en", och Stalin skrattade så mycket att Pauker fick ta det en gång till. Stalin höll nästan på att kvävas av skratt och vinkade åt Pauker att sluta.

Trotskij

R.H. Bruce Lockhart, en skotte som före första världskriget varit generalkonsul i Moskva, fick på grund av sina utmärkta ryska förbindelser 1918 i uppdrag av engelska regeringen att vara Englands politiske agent i Ryssland.

Bolsjevikregeringen var vid denna tid ännu ej erkänd av de allierade. Lockhart skulle därför inofficiellt vara på plats, ta tillvara Englands intressen och försöka förmå de röda att fortsätta kriget mot tyskarna som inletts av tsarmakten.

I sin bok berättar han hur han sammanträffade med bolsjevikledarna. Han sammanträffade med Trotskij första gången den 15 februari 1918. Lockharts beskrivning:

"Med sitt breda bröst, sin höga panna krönt av väldiga massor svart vågigt hår, sin skarpa genomträngande blick och stora framskjutande läppar är han precis typen av en revolutionär som framställs på karikatyrer (en oljig New York-jude). Han är vårdad i sin klädsel. Han har en ren mjuk krage på sig och hans naglar var omsorgsfullt manikyrerade."

Den 23 februari när han ringde Trotskij beskriver Lockhart samtalet:

"Får jag tala med medborgare Trotskij?" frågade jag.

"Nej" hörde jag någon muttra till svar.

Som jag kände igen rösten skyndade jag mig att tillägga: "Lev Davydovitj, det är Lockhart. Jag måste träffa er genast."

Efter ett ögonblicks tystnad hörde jag ett nytt muttrande: "Det tjänar ingenting till. Men kom med detsamma om ni vill. Jag är i Smolnyj."

Smolnyj, som under tsartiden varit en skola för flickor ur fina familjer, var nu bolsjevikernas högkvarter. Det var pittoreskt beläget intill ett kloster i utkanten av staden. Institutet självt var en gråaktig byggnad med en entré som påminde om ett grekiskt tempel.

"Innan jag fick passera posterna, som med kulsprutor och gevär med påskruvade bajonetter bevakade ingången, undersöktes mitt pass, som var utställt av Trotskij själv, mycket noga. Till slut fördes jag till kommendanten, en högväxt matros, som jag sedermera skulle komma att råka under mindre angenäma omständigheter och efter några minuters väntan lotsades jag uppför trapporna och genom en labyrint av korridorer och klassrum till Trotskijs rum två trappor upp. Jag kommer ännu ihåg de olika påskrifterna på dörrarna; Femte klassens sovrum, Linnerum, Ritsal. Förr i världen genljöd i dessa korridorer endast lätta flicksteg, säkerligen var allt tal oklanderligt hållet och det enda som störde tystnaden var de små flickornas fnissande.

Nu var allt upp- och -nedvänt och fruktansvärt smutsigt. Matroser, rödgardister, studenter och arbetare stod och hängde mot väggarna. Ingen av dem tycktes ha tvättat sig på flera veckor. Golvet var täckt med cigarettstumpar och hopknycklade tidningar.

Trotskijs rum utgjorde ett undantag härifrån. Det var luftigt och väl upplyst, på golvet låg en röd matta på vilken stod ett vackert skrivbord av björk. Det fanns till och med en papperskorg där och överallt hade rummets ägare tryckt sin stämpel av prydlighet.

Rummets ägare var emellertid på ett miserabelt humör.

"Har ni fått några underrättelser från London?" frågade han vresigt. Jag sade att jag ännu inte fått svar på mina telegram, men att om bolsjevikerna gjorde en verklig kraftansträngning för att hindra att halva Ryssland föll i tyskarnas händer, var jag övertygad om att England inte skulle vägra att lämna den begärda hjälpen.

"Jaså, har ni inte fått något meddelande" sade han, "men det har jag. Medan ni här försöker slå blå dunster i ögonen på mig, håller era landsmän och fransmännen på att stämpla med ukrainarna, som redan sålt sig själva till tyskarna. Er regering arbetar på att japanerna skall intervenera i Sibirien. Era andra missioner här stämplar mot oss tillsammans med allt möjligt borgerligt avskum. – Se på det här!" skrek han och tog en bunt papper från skrivbordet och slängde till mig.

Det var de påstådda originalen till en del förfalskade dokument som jag redan hade sett. De var utskrivna på papper som bar den tyska generalens stämpel och var underskrivna av olika tyska stabsofficerare, bland annat en överste Bauer. Alla var ställda till Trotskij och innehöll olika instruktioner, vilka han som tysk agent skulle sätta i verket. En order bestod i att han skulle ordna en järnvägstransport av två tyska undervattensbåtar till Vladivostok.

Jag hade sett dessa dokument förut. De hade redan någon tid cirkulerat bland de allierades ambassader och legationer. En uppsättning "original" hade inköpts av en amerikansk spion. Flera månader senare konstaterades, att dessa brev, som påstods komma från skilda platser som Spa, Berlin och Stockholm, hade skrivits på en och samma skrivmaskin. Jag log, men det var inte så lätt att lugna Trotskij.

"Det är alltså på sånt här era spioner använder sin tid och sina pengar!" väste han fram. "Era intriger här har bara varit tyskarna till hjälp. Jag hoppas ni är stolta över ert verk! Ert utrikesdepartement förtjänar inte att vinna kriget. Er politik gentemot Ryssland har redan från början varit obeslutsam och svävande. Er Lloyd George liknar en man som spelar roulette och satsar på alla nummer. Och allt detta får jag finna mig i! Vet ni, att medan era dårar till spioner försöker bevisa att jag är en tysk spion så kallar mig mina vänner mig ententevän," han viftade i riktning mot det rum där Centrala Exekutivkommittén hade sina sammanträden.

Lockhart försäkrade att han inte fått några telegram, trots att han visste att hans departement skickat fientliga meddelanden med misstankar om att Trotskij var tysk agent. Trotskij hade för avsikt att möjligen tillfälligt sluta fred med tyskarna, men tänkte aldrig acceptera deras fredsvillkor, som var mycket hårda, särskilt när det gällde landavträdelser.

När engelsmännen senare "intervenerade" landsatte de i Archangelsk bara ett hundratal man och blev lätt tillbakaslagna. Under tiden hade Lockhart och andra organiserat insamling och förmedling av pengar till kontrarevolutionärer som samtidigt skulle slå till – den engelske spionen Sidney Reilly ville tillsammans med "letter" (läs: tyskar) starta en kontrarevolution i Moskva, men fick istället hålla sig gömd. Han sköts senare under flykt vid den ryska gränsen. Lockhart blev arresterad och anklagad för att ha konspirerat med chefen för ett av Sovjets truppförband i Moskva. Som förbindelseman mellan Lockhart och den ryske befälhavaren skulle Reilly fungerat. Flera andra allierade diplomater blev också arresterade. Lockhart satt i fängelse en månad och visste ej om han skulle få sitta kvar gå fri eller bli arkebuserad, men släpptes i brist på bevis och fick resa hem till England. Tänk om England verkligen hade lagt manken till vid sin "intervention"! Då hade världen sett annorlunda ut. Trotskij (Bronstein), jude, och Stalin (vars far var jude) var båda rovdjur i människohamn. Men det visade de inte från början. Det borde vara en varning för oss i både nutiden och framtiden.

Trotskij som skoningslös despot

Trotskij (1879-1940), var jude och född som Leiba Bronstein. Efter att ha kommit till makten blev Trotskij Lenins högra arm. Under Lenins sjukdom var det egentligen Trotskij som styrde landet. Med sin skoningslöshet vållade han ett lidande som världen aldrig skådat. I början ville Trotskij använda giljotin för att avrätta människor med men blev då utskälld. Trotskij var en cyniker och sadist av värsta slag. Han brukade ofta avrätta sina offer själv. Han mördade sin gisslan på det grymmaste sätt, och han lät även döda barn. Om dessa grymheter finns det gott om handlingar kvar i kommunistpartiets arkiv.

Det var Trotskij som grundade Röda Armén. För detta ändamål använde han särskilt hemska metoder, enligt judinnan Dora Shturmans bok "De döda griper efter de levande" (London 1982). Trotskij lät med våld ta med unga bönder från deras byar och tvinga dem att bli röda soldater. Han gav order om att skjuta samtliga som gjorde motstånd. Med sådana brottsliga metoder formade han den så kallade frivilliga Röda Armén, som " med äran i behåll stred mot godsägare och kapitalister och segrade.", som man kunde läsa i sovjetiska historieböcker. Självklart nämndes inte ett ord om dess amerikanska instruktörer, som Trotskij hade bett om hjälp för att träna sina soldater. I mars 1918 hade han 300 000 soldater till sitt förfogande, två år senare redan en miljon. Slutligen hade han rustat upp en armé på fem miljoner man.

Rasputin

Den ödesdigra kvällen begav sig Grigorij Rasputin (1870?–1916) hem till aristokraten Felix Jusupov i hans palats.

Han hade fått löfte om vin och dans som han var mycket svag för. Han lovade också att behandla furstinnan Irina (Felix unga hustru) den kvällen… Legenden om att den fromme mannen var så svag för Irina skapades efteråt av de fyra sammansvurna mördarna. Rasputins smutsiga närmanden mot dottern till självaste storfurst Alexander skulle bidra till att rättfärdiga mördarna.

Efteråt skapades också en legend om att Rasputin förgiftats med cyankalium, men att giftet inte tog på honom. I själva verket hade den som givit dem giftet inte velat ta den synden på sin själ och hade därför givit dem ett ofarligt pulver…

När Felix insåg att giftet inte verkade sköt han och Rasputin föll omkull. Men han hade bara sårat honom. Felix var ingen mördare och darrade på manschetten. Rasputin låg orörlig på en isbjörnsfäll. Felix var i samma rum, då vaknade uppenbarligen Rasputin till liv och rusade på Felix för att strypa honom. Han gav ifrån sig fruktansvärda skrik, som ett sårat djur. Vad kände inte Felix när "liket" rusade emot honom! Felix blev alldeles förlamad av skräck och Rasputin lyckades springa ut ur källaren och ut på gården.

Han dödades alldeles vid porten, med två välriktade skott (från storfurst Dmitrijs revolver), och uppenbarligen inte alldeles riktigt ändå – när han rullades in i ett draperi för att lastas in i Dmitrijs bil öppnade han ögat litet grann och de kunde efteråt allesammans aldrig glömma denna outsägliga blick.

Man band till ordentligt om honom, och Rasputin lastades in i en automobil och fraktades till en i förväg utsedd öppen isvak i närheten och dumpades där. Men de hade glömt att belasta kroppen med stenar vilket gjorde att den inte sjönk till botten. Den återfanns därför en dag senare, flytande i vattnet. Obduktionen visade död genom drunkning.

Mordet på Rasputin hade planerats länge. De främsta konspiratörerna var dumaledamoten Puriskjevitj, furst Felix Jusupov och storfurst Dmitrij Pavlovitj. Merparten av den stora släkten Romanov såg i detta mord det enda sättet att rädda dynastin, eftersom tsaritsan godtog allt den "helige mannen" förde fram. Detta visste den djävulske munken om. Han gjorde därför ett lysande drag när de mörka orosmolnen började hopas – han upprättade ett "testamente" med en förutsägelse, som han visade för tsaritsan.

Grigorij Jefimovitj Rasputin Novych lovade:

"Ryske tsar! …Vet att om dina släktingar utför detta mord kommer inte någon av din familj, det vill säga dina närmaste och dina barn, att leva mer än två år. Det ryska folket kommer att döda dem. Man kommer att döda mig. Jag är inte längre bland de levande. Bed, bed, var stark, tänk på din utvalda släkt."

Rasputin var säkerligen ingen profet. Men han hade öron och ögon och ett stort kontaktnät.
Rasputins lik placerades först i kryptan under Fjodorkatedralen. Men sedan begravdes han i hemlighet inte långt från parken och Alexanderpalatset i Tsarskoje Selo, under ett kapell som skulle byggas. Under själva altaret.

Tsar Nikolaj var beslutsam: "Odjuren" – Dmitrij och Felix – förvisades från Petrograd. Det var inte bara hustruns lidanden som gjord honom hård. För en kristen är mord någonting som strider mot Gud.

Tsaritsan Alexandra Fjodorovna var de första dagarna som förstenad. Först var hon våldsam och skrek "Häng dem!", men sedan blev hon hotfullt lugn, nästan likgiltig. Hon insåg nu att slutet var nära. Rasputin hade blivit henne och hennes familj till fall.

Sammanfattning

Det är svårt att avgöra i början vem som kommer att bli en diktator eller en falsk profet. Det syns inte "på kostymen". Så studera din samtid och se efter vilka politiker och "andliga ledare" som kan tänkas kandidera till posten. De finns där vi minst anar det. Läs sedan Uppenbarelsebokens 13 kapitel så får du se att den siste diktatorn i världshistorien kommer att råda över "alla tungomål, folk och stammar, och den falske profeten kommer att bedra alla, precis som Rasputin lurade kejsarfamiljen.

Bestialiteten är också en Satans frukt. Alkoholen bidrog säkert till en viss del i Stalins utrensningar och folkmord, men är inte hela förklaringen. När en människa låter sig luras av Satan, är nästa steg att denna människa besätts av demoner, som styr dennas handlande. Därför kunde Stalin dricka glatt med sina vänner i politbyrån och sedan se ut nästa offer, hur trogen partiet denne än hade varit.

Ett exempel från Sverige är massmördaren Tomas Quick. När han vallades på en av brottsplatserna där han mördat en liten flicka, började han plötsligt vråla och svära. Han blev så vild att fyra stadiga poliser knappt kunde hålla honom. Quick var i övrigt en lugn person. Joh. 13: 27.

Vem tjänar du, Jesus eller Satan?

Det finns ingen grund emellan att stå på.

Den som har öron han höre!

KÄLLOR:

John S. Torell: Lenin, The Dove Spring 2001
Hans Björkegren: Ryska Posten, Kristianstad 1986.
Simon Sebag Montefiore: Stalin – Den röde tsaren och hans hov, Stockholm 2004.
R.H. Bruce Lockhart: Memoirs Of A British Agent, Putnam London 1932.
Jüri Lina: Under skorpionens tecken, Förlaget Referent Stockholm 1999.
Edvard Radzinskij: Nikolaj II – hans liv och död, övers. Staffan Skott 1993.

Gå tillbaka till Svenska sidan

Denna datafil/publikation tillhör i sin helhet European American Evangelistic Crusades (EAEC), Inc. Denna datafil/publikation får ej publiceras utan tillstånd från EAEC i någon form, ej heller användas för försäljning av produkter av något slag; detta omfattar hela denna, med undantag för mindre korta citat.

Reproducering är tillåten men endast i sin helhet för cirkulation som så kallat "allmängods". Tillåtet är eget bruk och att vidarebefordra den i sin helhet till släkt och vänner. Det är även tillåtet att i sin helhet lägga ut denna datafil/publikation på en webbplats, websida eller ftp-sida, om innehållet inte ändras eller redigeras om. All återgivning av denna datafil/publikation MÅSTE innehålla följande upphovsmannarättsliga uppgifter: