Judarnas grymheter i Sovjetunionen

av Torbjörn Johansen 2004

Bara i tvångsarbetslägren—dödslägren gick 66 miljoner människor under och totalt skördade sovjettiden mer än 137 miljoner människoliv. Men hur bragtes dessa oskyldiga offer om livet? Nedan finns en liten del av svaret på detta.

Att läsa för den som inte vet att det fanns en förintelse före förintelsen.

"Judarna hade nu fria händer att hänge sig åt sina brinnande fantasier i massmorden på hjälplösa offer. Kristna drogs direkt ur sina sängar, torterades och mördades. En del blev bokstavligen skurna i stycken, bit för bit, medan andra blev märkta med glödande järn, deras ögon stacks ut för att orsaka outhärdlig smärta.

Andra placerades i lådor där endast deras huvuden, händer och fötter stack ut. I lådorna släpptes sedan hungriga råttor in som skulle gnaga på människornas kroppar.

En del spikades fast vid händerna eller fötterna i taket och lämnades att hänga så, tills de dog av utmattning. Andra kedjades fast vid golvet, och sedan hälldes smält bly i munnen på dem.

Många bands fast efter hästar och drogs runt gatorna i staden, medan medan en judisk mobb attackerade dem med stenar eller sparkade dem till döds.

Kristna mödrar togs till stadstorget och barnen rycktes ur deras armar. En röd judisk terrorist tog barnet vid fötterna, höll det med huvudet nedåt och krävde att den kristna modern skulle förneka Kristus.

Om hon inte gjorde det, kastade han upp barnet i luften, och en annan medlem av mobben rusade fram och fångade barnet på spetsen av sin bajonett.

Havande kristna kvinnor bands fast vid träd och deras foster skars ut ur kropparna.

Det fanns många offentliga avrättningsplatser under revolutionen; en av dem beskrevs av den amerikanska Rohrbach-kommissionen: 'Hela cementgolvet hos den judiska tjekan i Kiev var översvämmat av blod; det var en nivå på flera tum [8-12 cm].

Det var en förskräcklig blandning av blod, hjärnsubstans och bitar av skallben. Alla väggar var överösta med blod. Stycken av hjärnor och hårskalpar satt fastkletade i dem.

En ränna, 25 centimeter bred, 25 centimeter djup och ca 10 meter lång var hela vägen fylld till brädden av blod. En del kroppar var styckade i två, på andra var lemmar avhuggna, somliga var bokstavligen hackade till småbitar.

På några var ögonen utstuckna, och huvudet, ansiktet, halsen och bålen. Var översållade med djupa sår. Längre fram fann vi ett lik med en järnkil driven genom bröstet. På en del fanns inte tungan kvar.

I ett hörn upptäckte vi en mängd armar och ben som inte tillhörde någon av de kroppar som låg där. (Från "Defender Magazine", oktober 1933)

"Den röda terrorn blev så vida spridd att det är omöjligt att här uppge samtliga de detaljer i de huvudsakliga tillvägagångssätt som användes av den [judiska] tjekan för att slå ned ev. motstånd; ett av de viktigaste sätten är att taga gisslan, vilka tages ur alla samhällsklasser.

Dessa ställs till ansvar för varje antibolsjevistisk verksamhet (revolter, Den vita arméns gärningar, strejker, vägran i en by att lämna över säd från skörden, etc.) och blir omedelbart avrättade.

På grund av lönnmordet på juden Uritskij, medlemmen av Petrograds Extraordinära Kommission, fick åtskilliga tusen av dem sätta livet till, och många av dessa olyckliga män och kvinnor fick före döden lidande genomgå olika sorters tortyr, som tillfogades dem med kallblodig grymhet i tjekans fängelser.

Framför mig har jag fotografier tagna i Charkov i Allied Missions närvaro omedelbart efter de röda hade övergivit staden.

De består av en serie skräcksyner, som exempelvis: Tre döda arbetare tagna som gisslan från en fabrik som gick i strejk. En har fått ögonen urbrända, läpparna och näsan avskuren; de andra två har fått sina händer avhuggna.

Två småbrukare tagna som gisslan, S. Afaniasouk och P. Prokpovitch, blev skalperade av sina bödlar; S. Afaniasouk uppvisar ett otal brännmärken åstadkomna med ett glödgat svärd.

Den före detta officeren M. Bobroffs kropp, han fick sin tunga utskuren och en hand avhuggen och skinnet avrivet från sitt vänstra ben.

Människoskinn avrivet från händerna på flera offer med ett metallkam. Detta kusliga fynd blev resultatet av en noggrann inspektion i källaren hos den Extraordinära Kommissionen i Charkov.

Den pensionerade generalen Pontiafa, en gisslan som fick skinnet på sin högra hand avrivet och genitalierna stympade.

Stympade kroppar från kvinnor som varit gisslan: S. Ivanovna, ägarinna till en gardinaffär, Mme. A.L. Carolshaja, överstinna, Mmo. Khlopova, fastighetsägare. Deras bröst var avslitna och genitalierna brända med spår av kol. Kropparna från fyra bönder som varit gisslan, Bondarenko, Pookhikle, Sevenetry och Sidorfehouk, med otäckt lemlästade ansikten, och deras genitalier hade kinesiska torterare opererat på ett sätt som är totalt okänt för europeiska läkare, enligt vars åsikter den vånda som åsamkats offren måste ha varit fruktansvärd.

Det är omöjligt att räkna upp alla de former av illdåd den röda terrorn tog till. En tjock bok skulle inte räcka till.

Charkov-tjekan till exempel där Sajenko opererade, hade som specialitet att skalpera offren och skala av skinnet på deras huvuden som man tar av en handske…I Voronesj stängdes offren in nakna i en tunna bemängd med spikar som sedan rullades runt. På deras pannor inbrändes med ett glödgat järn den FEMUDDIGA STJÄRNAN.

I Tsaritsyn och Kamisjin sågade man itu deras ben… I Kiev stängdes offren in i en kista som innehöll kroppar stadda i upplösning; sedan man avlossat skott över offrets huvud sade man till honom att han skulle begravas levande. Kistan begravdes och öppnades igen en halv timme senare och nya förhör vidtog. Alltihop upprepades flera gånger. Det är inte underligt att många offer blev vansinniga." (S.P. Melgunov, s. 164-166; The Secret Powers Behind Revolution, av Vicomte Leon De Poncins, s. 151-153).

"Man kan få ett intryck hurudan den bolsjevikiska andan är genom en hälsning som en rödgardist sände till Moskva: 'Jag väntar befallning att få börja en ny Bartolomeinatt.' Sådana mörderier ha även under namn av Jeremiasnätter gått ut över män och kvinnor på många ställen. På en plats drev man ut en hel del människor på en flod och överöste dem långsamt med vatten, intill dess de fröso ihjäl. På en annan plats greps en präst under gudstjänsten i sin hydda; man skar upp magen på honom och spikade fast hans tarmar vid en telegrafstolpe, och sedan jagades den olycklige mannen runt stolpen tills alla inälvorna dragits ut och han föll död ned.

Att ständigt undvara frisk luft och böcker var det svåraste under fångenskapen (De judiska tjekisterna tillät inte det).

Passionsveckan gick in. Ärkebiskopen höll sträng fasta. Då kallades han för andra gången inför undersökningsdomaren, som hotade med revolver och avfordrade en fullständig bekännelse. I bittert hån förklarade han: 'Ers eminens kommer att multna i fängelset, tills en bekännelse föreligger.'

Å andra sidan lovade man honom fullständig frihet och återinsättande i ämbetet, om han ville låna sig till agent för G.P.U.

Med harm tillbakavisade ärkebiskopen denna tanke. När undersökningsdomaren förstod, att varken hotelse eller lockelse förmådde något, lät han sätta in ärkebiskopen i en annan cell, som befann sig i ett nyss färdigbyggt stenhus. Murarna svettades ännu av fukt, vattnet rann från väggarna. Regimen var sträng och hård. Anhöriga voro förbjudna att sända kläder och föda. Läkaren syntes heller icke mer. I ärkebiskopens cell inspärrades ytterligare fem bönder från Ukraina, vilka försökt fly från deportationslägren.

Luften var kvävande i det fuktiga rummet. Därtill kom svettningen från sex människokroppar, som aldrig fingo tvätta sig. Ombyte av linne förekom icke längre. Tvål fanns icke att tillgå. Borta i ett hörn av cellen stod den stinkande hinken för avfall och orenlighet. Två gånger om dagen erhöllo fångarna vardera ett glas vatten. När sommaren kom, blevo de vissa dagar så svaga, att de icke orkade tala. I timmar kunde de sitta lutade mot väggen med öppen mun, liksom när fiskar uppe på land kippa efter luft. De voro klädda i trasor. Mängden av löss och loppor var oerhörd. Skörbjuggen började grassera. Tänderna lossnade, blå fläckar uppkommo på de uppsvällda lemmarna, gamla läkta krigssår på ukrainarna gingo upp igen. En av dem dog, utan att läkare kom. Man lät liket ligga 24 timmar i cellen, innan det undanskaffades. I den dödes ställe inspärrades hans son.

Ärkebiskopen låg på golvet, där han hade mera fred för ohyran än i sängen. Törsten plågade honom häftigt. Han blev så svag, att han icke orkade hålla ohyran borta ur skägget. Den kröp in i mun, näsa och öron på honom. Ärkebiskopen insjuknade i dysenteri. Blodförlusten blev allt starkare. Slutligen överfördes han till fängelsesjukhuset. Där levde han blott några få timmar.

Kvinnor som gåvo akt på fängelseporten sågo hur man bar bort den nakna kroppen utan kista. Tjekisterna jordade honom i tysthet." (G. Dahl: Ryssland i profetians ljus, Halls Förlag, Jönköping 1936)

"Vintern kom med 10-12 graders köld. G.P.U. hade väl fått reda på att på Solovkiöarna skulle barnen få undergå den 'riktiga' behandlingen. Varannan dag fingo de varm mat. Knappast hade de fått värma sig något förrän de åter utlämnades till frosten.

I början bådo barnen om varmt vatten och bröd, bådo att man skulle giva dem kläder. Senare blev det tyst i barackerna. Varje morgon, när barnen drevos ut, blevo 40 à 50 barn liggande kvar; de kunde inte mera resa sig upp. Varje dag blev barngruppen allt mindre. 400 barn drevos in i döden, grymt marterade. Åtta av oss fångar, fingo order att göra en massgrav för de 357 offren från den första barngruppen. Är det väl mycket? Nej, blott en småsak. Vad har detta antal på Solovki att betyda?

I dag har man sopat bort spåren av dessa, i morgon är en annan grupp, ännu större, i sin tur. Som vedträn hade man staplat liken på varandra i ladan. Vid denna anblick skrattade en man vid namn Pankratow till – och vid hans skratt stelnade blodet i våra ådror. När mannen vände sig mot oss, sågo vi in i en vansinnigs fruktansvärda, uttryckslösa ögon.

'Gör det sakta', viskade han hemlighetsfullt till oss, 'de veta ju ännu inte att de genast blir nedmyllade.' En uppsyningsman gick emot honom. 'Vad står du här och gapar för? Det här är ingen teater. Ge dig i väg!' hörde vi honom ryta högt; däremellan ljödo okvädingsord.

Massgraven var färdig. Under natten körde 20 slädar till Kondön. Istället för kuskar sutto vakter på kuskbocken. Icke endast förflyttningen av den hemska lasten hade fångarna fått i uppdrag; de skulle också gräva igen graven. Långsamt körde slädarna med sin under säckar och basttäcken gömda liklast till massgraven. Medarna knarrade. Hästarna skyggade, instinktivt kände de, vilken hemsk last de hade att draga. De frustade och kunde icke bringas att stå stilla.

Ett efter ett kastades barnaliken ned. De frusna liken gåvo en egenartad dov klang ifrån sig, då de föllo mot den likaledes frusna marken. Håren reste sig på huvudet under denna begravning. Den jättelika graven fylldes så småningom. Något åt sidan stodo vakterna. Doften från deras cigarretter fördes över till oss. Arbetet var fullbordat, spåren utplånade. Samma öde väntar nästa barngrupp.

De kunna själva inte mera intyga riktigheten av det skildrade, men det lever vittnen som med egna ögon sett denna med ingen annan jämförbar mordgärning. Måtte en gång de som väl veta vad som hänt de till Solovki överförda hemlösa barnen, dragas till räkenskap." (Ibid.)

"Precis som under jakobinernas terror i Frankrike använde judiska bolsjevikfunktionärer pråmar att dränka folk med." (Jüri Lina, Under Skorpionens tecken, s. 92)

"Vintern 1920 utnämndes en 20-årig jude till chef för tjekan i Vologda. Hans perversa avrättningsmetoder beskrev historikern Melgunov i sin bok 'Den röda terrorn i Ryssland' (Moskva 1990, s. 122). Ynglingen brukade sitta vid en stol vid floden. Sedan lät han tranportera dit en hög säckar och många fångar, som stoppades i dessa säckar och kastades i en isvak, där de drunknade." ( Ibid. s. 217)

"Asjikin i Simferopol lät sina offer marschera helt nakna framför sig varvid han med sitt svärd högg av deras armar och öron. Därefter tryckte han personligen ut deras ögon och högg av deras huvuden. I Nikolajev lät chefsbödeln Bogbender mura in sina offer levande. I Odessa härjade Deutsch och Wichman. De hävdade att de saknade aptit innan de hade avrättat hundratals gojer. De brände sina offer levande i ugnar. I Voronesj begick tjekisterna ritualmord. Bland annat brukade man där koka sina offer levande, en vanligt förekommande metod för att bli av med gojer och judiska renegater." (Ibid. S. 216)

"År 1936, när terrorn var som värst, klarade NKVD inte sin uppgift med nackskottsmetoden utan började gasa ihjäl offren i särskilda lastbilar, s.k. dusjegubki. Uppfinnare var den judiske tjekisten D. Berg. Därför fick alla hederliga människor kalla kårar, bara man nämnde NKVD vid namn." (Ibid. S. 249)

"Bolsjevikledarna övertog genast många fina villor: Lenin blev 'ägare' till storfurst Sergej Alexandrovs gods i Gorkij nära Moskva. Alla bybor tvingades lämna sina hem, där Lenins livvakter nu inkvarterades. Trotskij lade beslag på Jusupovs slott. Bolsjevikerna var särskilt ute efter guldföremål. Exempelvis använde tjekisterna i ledande ställning endast guldtallrikar vid sina måltider.

Bolsjevikledaren hade omedelbart efter maktövertagandet gett order om att sammanställa listor över personer, som absolut måste avrättas. Lenin förklarade att en hel samhällsklass (borgarna) skulle komma att utplånas. Chefrevolutionären tyckte att barnen absolut måste se på hur deras föräldrar avrättades. Det var bolsjevikerna själva som bestämde vilka som var borgare. Därför mördades också många vanliga och enkla människor. Begåvade intellektuella kunde snabbt genomskåda detta brottssyndikat, som kallade sig för bolsjeviker-kommunister.
De intellektuellas beteckning på denna rövar- och mördarfest var judebolsjevism." (Ibid. s. 188)

"Inte en enda synagoga förstördes eller förvandlades till offentlig toalett eller förråd, som man gjorde med kyrkorna. Ingen rabbin korsfästes. I Moskva rev man år 1922 ner många kyrkor och byggde i stället en synagoga, som kunde rymma två tusen personer. Dessutom byggdes ytterligare en synagoga. Total förstördes 60 000 kyrkor." (Ibid s. 195)

"Som talmudisk jude avskydde Lazar Kaganovitj kyrkorna. Kristendomen betraktas ju inom judendomen som kätteri. Kaganovitj började i Moskva systematiskt spränga arkitektoniskt unika och värdefulla kyrkor och kloster i luften. Det gjorde han inte alls slumpmässigt, som en närmare studie visar. Han hade en genomtänkt plan.

Om man på en karta drar räta linjer mellan dessa förstörda kyrkor uppenbarar sig Davidsstjärnan." (Dagens Nyheter, 2 januari 1991)

"Bolsjevikrevolutionen i Ryssland var ett verk av judarnas hjärnor—den planerades av judarna, vars mål var den nya världsordningen." (American Hebrew, 8 september 1920)

"Vi har utrotat den ägande klassen i Ryssland. Vi tänker göra det samma med Europa och Amerika." (The Jew, december 1925)

"En intelligent ryss är nästan alltid en jude, eller någon med judiskt blod i ådrorna." (Vladimir Lenin-Uljanov, jude på mödernet – ätten Blank)

"Vi måste få med oss [på vår sida] 90 av de 100 miljoner invånare som finns i Sovjet-Ryssland. De andra har vi inget budskap till. De måste utplånas." (Grigorij Zinovjev (Gerson Radomyslskij) dömer 10 miljoner människor till döden på en gång vid ett stort kommunistmöte i september 1918)

När Hitler och Stalin slöt Ribbentrop-Molotovpakten 1939, blev plötsligt Estland en lydstat under de Förenade Rådsrepublikerna. En kvinna från Estland mindes i ett TV-program, hur skolan förvandlades över en natt:

"Fröken sa att vi skulle morgonbön också nästa dag i skolan. När vi kom dit hängde det en stor bild av Stalin där, han skulle vara vår gud."

"År 1923 presiderade Trotskij och Lunatjarskij över ett möte i Moskva organiserat av kommunistpartiets propagandasektion där man skulle döma Gud. Fem tusen man ur den Röda armén var närvarande.

Den anklagade befanns skyldig till olika nesliga handlingar och då denne hade fräckheten att inte infinna sig, fördömdes han som försumlig." (Ost Express, 30 januari 1923; Berliner Tageblatt 1 maj 1923)

Allra sist ett uttalande av Anatolij Lunatjarskij (Balich-Mandelstam) som var kommissarie för utbildning i den första ryska bolsjevikregeringen, en utbildning som sammanföll väl med talmudiska föreställningar. Som de flesta bolsjeviker var Lunatjarskij jude.

Detta citat är hämtat från boken "Rysslands Apostel" av Oswald J. Smith och Oswald A. Blumit, utgiven av Örebromissionen 1955. Lunatjarskij:

"Vi hatar de kristna. Även de bästa av dem måste bli betraktade såsom våra värsta fiender. De predikar kärlek till sin nästa och medlidande, vilket är tvärt emot våra principer. Kristen kärlek är ett hinder för revolutionens utveckling. Ned med kärleken till nästan! Vad vi önskar är hat. Vi måste kunna hata, för endast till detta pris kan vi erövra universum. Vi har gjort oss av med jordens konungar, låt oss nu kämpa mot himlarnas konungar."

Gå tillbaka till Svenska sidan