Efterkrigstidens Krigsförbrytare Var Judar

Denna artikel består av utdrag från boken An Eye for an Eye: The Untold Story of Jewish Revenge Against Germans in 1945 av den judiske författaren John Sack. Den är utgiven av Basic Books, New York, 1993.

John Sack har enligt bokomslaget varit journalist i 50 år. Han har varit tidningsreporter i Nord- och Sydamerika, Europa, Afrika och Asien; har bidragit med artiklar i Harper's, The Atlantic och The New Yorker; bidragande redaktör i Esquire; författare, producent och en specialkorrespondent för CBS News, och deras byråchef i Spanien; krigskorrespondent i Korea, Vietnam och Irak; och han är också författare till sju faktaböcker, bland dem M och Lieutenant Calley.

Det är få historiker som skriver om dessa händelser, så det är mycket relevant att ta upp dessa historiska frågor om inte annat för offrens skull, som är många och ofta namnlösa.

Han blev utnämnd till chef för rikets inre säkerhet i Schlesien, förlade sitt kontor till Kattowitz (idag Katowice), satte upp ett porträtt av Stalin, och placerade judar i toppen av säkerhetstjänsten, "fångvården" etc., och på tre fjärdedelar av officersplatserna. Men Josef var ändå inte den goda fén. Den goda fén var Stalin. Stalins begeistring i judar var inte främmande för judarna, som antog att han ville förfölja tyskarna med hjälp av helvetets fähundar.

Varför var då Stalin så inriktad på judar? Det talade han inte om. På hans order blev en jude vars far hade dött i Treblinka chef för säkerheten och andra judar chefer på alla avdelningar, fast från denna tidspunkt skulle de byta namn till general "Romkowski," överste "Rozanski," "Spychalski," osv. Med tiden utnämnde dessa samtliga säkerhetsmän i Polen – inklusive Josef, som nu blev Jozef och som aldrig undrade: Varför tycker Stalin om judar? En vän i Prag som var anställd vid Tjeckoslovakiens eget säkerhets departement, märkte att det även där var fullpackat av judar på Stalins order.

På onsdagen den 17 oktober förklarade Polens president, att de tyskar som inte var i fängelse skulle kastas ut ur Polen och det polsk-administrerade Tyskland, och till ringandet av klockor samlade nu den polska polisen upp dem och ledde dem – tio miljoner människor – till tågen och iscensatte därmed den största utvandringen i mänsklighetens historia.

I Kattovitz, precis som i Kielce, Breslau, Stettin och en del andra städer, var polischeferna judar. Många var före detta partisaner som i augusti 1944 hade firat den stora tilldragelsen när Polens polischef, en katolik, gjorde en jude till ny polischef i Lublin och judar till chefer för alla distrikt. Nästa år, 1945, blev dessa människor officerer i delar av Polen och de polskadministrerade delarna av Tyskland.

I Breslau, den största staden i den polskadministrerade delen av Tyskland, som hade 300 000 invånare, var polischefen den administrativa chefen för Tysklandskontoret, den polske chefen för arméns säkerhetsorganisation, och till och med borgmästaren i Breslau, judar.

På platser som Gleinitz fick polacker ställa sig mot fängelseväggen medan de nyblivna judiska "herrarna" band fast dem i stora järnringar och sedan skallade ropen: "Redo! Sikta! Eld!" De sköt dem helt enkelt och förbjöd de polska vakterna att nämna saken vidare.

De som var polacker gillade inte detta, men "Jakob, Josef och Pinek" var lojala mot Stalin för de såg sig själva som judar, inte som polska patrioter. Och det var därför som den goda fén Stalin hade lejt en massa judar och packat sitt inrikes och utrikes säkerhetsministerium fulla av dem och även i hans säkerhetsinstrument i Polen.

(När jag härefter skriver ordet "polis" är det i betydelsen Stalins hemliga politiska polis)

Polischef i Kattowitz var Pinek Pakanowski, polischef i Breslau var Shmuel "Gross," som använde sig av det polska namnet Mieszyslav "Gross." Andra judiska polischefer i de områden vi nämnt var Yechiel Grynspan i Hrubieszow, Ayser Maka i Bielsko-Biala och en ännu icke-identiferad man i Zabkowice. Partisanerna I Lublin - tvåhundra män, alla judar, fanns i något som kallades Chiel-gruppen, som tillhörde Holodbataljonen: gruppens befälhavare var kapten Yechiel "Chiel" Grynspan; bataljonens befälhavare var kapten Aleksander Skotnicki, känd som Zemsta. Polischef i Polen var Juswak, känd som general Witold. "Gross" blev polischef i Lublin och en av hans åtta chefer i distrikten var Sever Rubinstein. Enligt "Gross," var 80% av polisofficerarna i Lublin och 50% av poliserna i samma stad judar.

Några krigsförbrytelser under efterkrigstiden som judar begick

Dag efter dag gick tyskarna i Schlomo's källare stegen upp till kontoren på andra och tredje plan. Inte mindre än åtta polismän förhörde fångarna, nästan alla judar, stod runt varje fånge som skulle förhöras och ställde frågan: "Var du med i nazistpartiet?" Ibland sade en tysk "Ja," och en polis ropade, "Du Schwein!" och slog honom och bröt hans arm, sedan fick han – kanske – gå tillbaka till sin cell. Men ibland ville fången inte bekänna. Ett sådant svårt fall var en femtioårig tysk som stod emot när ett betalt vittne sade: "Du var med i partiet! Jag vet det!" Och tysken fördes till den grå byggnaden och till ett förhörsrum på tredje våningen och en torterare frågade honom:

"Var du med i partiet?"

"Nej, det var jag inte."

"Hur många arbetar i din firma?"

"Vid högsäsong, trettiofem."

"Då måste du ha varit med i partiet," bestämde torteraren.

Han fordrade att få se tyskens plånbok, där han fann ett fiskekort med en stämpel från det tyska fiskeförbundet. Han studerade det noga och sade sedan: "Det har partiets stämpel."

"Det har det inte," sade tysken. Han hade förlorat sin vänstra arm i första världskriget och använde sin högra arm till att gestikulera med och för torteraren kan det ha verkat som om han gjorde en hitlerhälsning.

Torteraren blev våldsam. Han tog tag i mannens krage (pistolhot runtom), slog honom till golvet och hoppade med full kraft på mannens bröstkorg med sina stövlar, precis som om han hoppade rep. Ett halvt dussin andra förhörsmän, nästan alla judar, knuffade och sparkade mannen och vräkte sedan upp honom på en soffa, drog av honom byxorna och slog honom med grova batonger och hårda påsar fyllda med sten. Svetten började rinna nerför judarnas armar och blodet rann från mannens nakna ben.

"Warst du in der Partei?"

"Nein!"

"Warst du in der Partei?"

"Nein!" skrek tysken – skrek han, tills torterarna kände sig nödsakade att gå till Shlomo's kök efter en träsked varmed man tryckte in några trasor i tyskens mun. Sedan fortsatte man misshandla honom.
...
Hon (Lola, den judiska lägerkommendanten) lade sig inte i när hennes vakter blev druckna och öppnade cellerna, drog ut tyskarna och virade in dem i filtar så märkena efter prygel inte skulle besvära höjdarna som ibland inspekterade fängelset. "Grisar" kallade fångvaktarna dem och använde sina gevär som klubbor på dem.

I Auschwitz blev judarna inte våldtagna (SS-män kunde bli hängda för det) men i Gleinitz drog en ivrig judisk förhörsledare av en kvinna kläderna, tog henne i knät och sade till henne:

"Vi gör det! Jag har en persisk lammskinnsrock som du skall få!", men om Lola såg det, ignorerade hon det. Efter hand verkade det som om de tyska skriken hörde till fängelseluften, men Lola sade aldrig något, och om en inre röst talade till de judiska vakterna, Du vet inte om han är skyldig, så tyckte de sig ändå se bevisen i tyskens blonda hår, blå ögon, och språket vittnade om att de var Hitlers hantlangare. ...

En dag visade sig i Lolas fängelse en tysk i kolsvarta byxor, SS-färgen. Några vakter, alla kvinnor, slet strax av tysken byxorna som bevismaterial: mannens byxor drogs av så aggressivt att hans ena hälsena gick av. Mannen skrek, men kvinnorna sade "Håll käften!" och de såg aldrig att byxorna var en del av en scoutuniform. Den så kallade "mannen" var bara fjorton år gammal. Kvinnorna beslutade sig för att tortera honom...

Vid det här laget hade Byrån för Statens Säkerhet 227 fängelser för tyskar, och alla hade de sitt eget typiska sätt att ta hämnd för andra världskriget. Torterarna i Breslau använde träspetor, men järnsplitter i Frankenstein, vilka de tvingade upp under tyskarnas naglar.

Torterarna i Wunschelberg piskade tyskarna och hällde sedan kokhett kaffe i prygelränderna och sade till dem: "Du skall inte bara dö! Du skall kraxa!" I fängelset i Myslowitz med 800 fångar, vars kommendant var en jude från Auschwitz, tjugo år gammal, hällde torterarna avföring över tyskarnas huvuden och befallde: "Plocka upp det," och när tyskarna gjorde detta hällde man det över dem igen.

Torterarna i Glatz spelade dragspel för att ordet "Nein!" inte skulle höras och slog ut tänderna på tyskar, och en judisk torterare i Neisse lät en tysk själv dra ut sin guldtand...

Kvinnorna i Gleiwitz använde eld för sina syften. De höll fast en fjortonårig tysk pojke, släckte sina cigaretter på honom, och hällde bensin över hans lockiga, svarta hår och tände på. När han slutligen blev fri, åkte tysken hem och höll sedan alltid sina armar runt huvudet som en boxare runt repen, och fortsatte skrika: "Gör det inte!" Hans hår var som en maläten matta... Så småningom skickades han till ett mentalsjukhus och lämnade det aldrig mer.

Torterarna och vakterna använde batonger, sängspjälor, kofötter samt tyskarnas egna kryckor, och ibland var gränsen mellan dödsstraff och misshandel utsuddad när man grep en tysk i armarna och benen och svängde hans kropp mellan sig som ett slagträ in i väggen. Shlomo tog till sina pallar av björk mot tyskarna, men han var inte nöjd med det, och hans vakter fortsatte misshandeln igen och igen i riktiga maratonnätter.

De döda kropparna kom till bårhuset varje morgon.... och de dödas namn och uppgifter gick till Shlomo. Dödstalen var enorma. De fick till och med tyskarna att slå varandra: att hoppa på varandras ryggar och slå varandra i ansiktet, en gång fick man en fånge att slå så hårt att han log sönder ett glasöga på sin medfånge. Vakterna våldtog tyska kvinnor – en 13 åring blev gravid, och de tränade sina hundar att bita av genitalierna på tyska fångar vid kommandot "Sic!"

I Potulice dog fler tyskar än judar hade dött där under andra världskriget. "Ni hundar!" skrek judarna och piskade tyskarna, etthundra dog i Myslowitz varje dag. I Grottkau begravdes tyskarna i potatissäckar, men i Hohensalza fick de kliva rätt ned i kistorna där den judiske kommendanten sköt dem. I Blechhammer brydde sig inte den judiske kommendanten om att ens titta på fångarna och de dog osedda... av honom....

Det var ett stort område – Byrån För Statens Säkerhet drev 1 255 läger för tyskar och 20–50% av tyskarna, eller fler, dog bokstavligen i dessa läger.

Men budkavlen gick. De tyskar som kom undan på något sätt var inte sena att berätta för britterna och amerikanerna när de for till Berlin med tåg. Torsdagen den 16 augusti 1945 reste sig Winston Churchill i underhuset och sade:

"Ett enormt antal tyskar har försvunnit. Det är inte omöjligt att en tragedi av oanade mått har avslöjats bakom järnridån."

En annan medlem i underhuset sade: "Är detta vad våra soldater dog för?" Och i Washington lät en amerikansk senator det gå till handlingarna i The Congressional Record fredagen den 2 augusti: "Man skulle kunna vänta sig, efter fasorna i koncentrationslägren att sådant aldrig skulle kunna hända igen. Olyckligt nog..." senatorn berättade om misshandeln, avskurna pulsådrar, vattentortyren, skotten, om "hjärnsubstans som flög upp i taket" i Byråns koncentrationsläger. Men det var Röda Korset som slog näven i bordet, men inte det internationella i Genéve, utan det amerikanska Röda Korset.

Deras personal i Warsawa körde själva ner till Kattowitz för att tala reson med den judiske yngling som var inrikes säkerhetsminister: Pinek...

De tre följande åren skulle sextio till åttiotusen dö på Byråns institutioner, mycket mindre än de judar som dog i Auschwitz, men fler än de som dog i Belsen och Buchenwald eller ett tusen platser om vilka dagens judar nu förkunnar: "Vi skall aldrig glömma."

Ofta var "nazisterna" i ganska späd ålder, minst sagt. I ett av Chaims läger i Schlesien fanns en nyfödd tysk, och i ett läger nära Östersjön fanns en hel barack med krubbor (lådor) där spädbarn låg. De fick inte någon mjölk, för den rödhårige doktorn, en jude från Auschwitz, släppte inte in mödrarna. Han sade till de andra: "Det är nog om det står att jag gjorde det i journalen." Av de femtio spädbarnen som fanns där, dog fyrtiåtta.

En dag tände den judiske officeren i Czeslaw eld på en tysk barack, skrek "Sabotage!" och medan de hysteriska tyska kvinnorna hämtade sand i sina kjolar och slängde den på den häftigt uppflammande elden, knuffade han in dem i lågorna. En annan gång satte vakterna fast en tysk mans svarta skägg i ett skruvstäd, skruvade åt det hårt varpå de satte honom i brand. Varje dag fick Czeslaw namnen på de tyskar som dött. De frågade alltid, "Varför är det så få?"

I sinom tid var nästan alla i Bielitz döda. De mest hårdföra tyskarna där var kvinnorna från Gruben. Under kriget hade SS begravt en del polacker där, fem hundra kroppar, på en stor äng nära Lamsdorf, men Czeslaw hade hört att det fanns nittiotusen och han beordrade då kvinnorna från Gruben att gräva upp dem.

Det gjorde de men när kropparna började synas, svarta som rännstenen, började de få kväljningar. Ansiktena var ruttna och köttet som lim, men vakterna, som för mest var psykopater – tvingat kvinnor dricka sin egen urin, dricka blod, äta en mans exkrement, sticka in en oljig femmarksedel i en kvinnas vagina, tända eld på den – skrek nu åt kvinnorna från Gruben: "Lägg er på dem" Det gjorde de, och vakterna skrek: "Krama dem!" "Kyss dem!" "Älska med dem!" och slog kvinnorna på ryggen med gevären till deras ögon, näsor och munnar befann sig i de polska ansiktenas slem. Kvinnorna stängde munnarna och kunde därför inte skrika, men några skrek och fick smaka på det som låg där. Spottande, kräkande, fick kvinnorna till slut resa sig upp med slamsor som fortfarande hängde från deras kinder, fingrar, kläder, våta in på kroppen och med stanken fortfarande som en sky kring dem medan de gick tillbaka till Lamsdorf. Det fanns inga duschar där och kropparna hade alla haft tyfus uppenbarligen. Sextiofyra av kvinnorna från Gruben dog.

Enligt det Internationella Korsets Kommitté i Genéve var det inte tillåtet att besöka lägren för tyska krigsfångar förrän sommaren 1946. Det var aldrig tillåtet att besöka lägren för tyska civila. På begäran av tyska parlamentet gjordes en hemlig undersökning av Tyska Federala Arkiven. Den lämnades över till parlamentet den 28 maj 1974.

Rapporten drog slutsatsen att "I de polska lägren och fängelserna fanns det troligen 200 000 eller fler människor, dödstalen låg mellan tjugo och femtio procent. Det skulle betyda att 40 000 till 100 000, men säkerligen mer än 60 000 människor dog där."

Eftersom dödstalet i några läger var 50 procent är 40 000 en för låg siffra, och eftersom 100 000 som dödstal i en del läger var 20 procent vore det för högt att säga 100 000, författaren beräknar att 60 000–80 000 dog. Antalet kan faktiskt vara mycket högre; även om rapporten inte säger det, så var dödstalen i en del läger åttio procent, i ett fall 100 procent (Bielitz).

I sin kolumn i New York Times den 4 februari jämförde Anne O'Hare McCormick vad "polackerna" gjorde mot tyskarna med nazisternas grymheter, och senator B. Carrol Reece från Tenessee kallade det folkmord i representanthuset den 16 maj 1957. "Av de tyskar som bodde i Polen och det polskadministrerade Tyskland efter andra världskriget, måste jag konstatera att det år 1950 uppskattningsvis hade dött 1 467 700 fångar." Så långt John Sack.

Sacks information har mängder av noter och källhänvisningar, med ett stort antal namn på judar som begick brott under den här tiden. Han visar också på att det finns jättelika arkiv om judiska krigsförbrytelser i öst, krigsförbrytelser vars genomgång skulle hålla hur många forskare som helst sysselsatta i åratal.

Byrån var underställd Stalin och NKVD, den ryska hemliga politiska polisen. NKVD var dominerat av judar, något man från judiskt håll har försökt tiga ihjäl. Grunden till att de lyckats så bra: de äger pengar, har hand om bokförlag, utbildning, massmedia etc. Men om man kunde bevisa deras förbrytelser för en bred publik, kan ju inte judarna gömma sig bakom sin förintelse mer – det visar sig då att de är av samma sort som nazisterna. Och det vore ju förödande för sionismens dödgrävare.

"Min son, om syndare locka dig, så följ icke. Om de säga: 'Kom med oss; vi vilja lägga oss på lur efter blod, sätta försåt för de oskyldiga, utan sak; såsom dödsriket vilja vi uppsluka dem levande, friska och sunda såsom fore de ned i graven; allt vad dyrbart är skola vi vinna, vi skola fylla våra hus med byte; dela du med oss vår lott, alla skola vi hava samma pung'— då, min son, må du ej vandra samma väg som de." (Ord. 1: 10-15)

MK 7:20 Och han tillade: "Vad som går ut ifrån människan, detta är det som orenar människan. Ty inifrån, från människornas hjärtan, utgå deras onda tankar, otukt, tjuveri, mord, äktenskapsbrott, girighet, ondska, svek, lösaktighet, avund, hädelse, övermod, oförsynt väsende. Allt detta onda går inifrån ut, och det orenar människan." (Mark. 7: 20-23)

"Då sade de till honom: "Vad skola vi göra för att utföra Guds gärningar?" Jesus svarade och sade till dem: 'Detta är Guds gärning, att I tron på den han har sänt.' " (Joh. 6: 28-29)

Detta material får inte användas för hets mot folkgrupp.

Gå tillbaka till Svenska sidan