"Svenska medier skapar apatiska barn"

I dagarna har journalisten Gellert Tamas bok om fenomenet ”apatiska flyktingbarn” kommit ut. Boken har fått omfattande uppmärksamhet i medierna, men dr Thomas Jackson menar att boken är synnerligen farlig och kan skapa en ny våg av simuleringstvång mot invandrarbarn.

Tidningar som Aftonbladet har tagit emot journalisten Gellert Tamas bok ”De apatiska: Om makt, myter och manipulation” med öppna armar. Den prisas bland annat för att den levererar ”svidande kritik mot ansvariga politiker för att ha spridit myterna om de apatiska barnen”. Enligt Gellert Tamas har nämligen myndigheter spritt ut ”myten” om att det handlar om simulering. Om nu någon tror att Tamas avslöjat en bluff så misstar nog den personen sig. Dr. Jackson menar att Tamas och svensk media bluffar och skapar myter och att myndigheterna har rätt.

– Det är mycket farlig bok, säger dr Thomas Jackson. Enligt honom borde den stoppas och gås igenom av experter på medicin.
– Det är en skandal att Tamas får bre ut sig i tidningarna utan att behöva svara på en enda kritisk fråga. Detta kan orsaka en ny våg av lidande.

Jackson är aktuell med sin egen bok på ämnet, som han kallat ”CopycatBarnen”. I boken motsäger han Tamas på en rad punkter, bland annat lyfter han fram den internationellt använda listan med kriterier för simuleringsdiagnostik. Enligt honom är det uppenbart att epidemin med apatiska avvisningshotade barn inte är annat än just framtvingad simulering, något som kan sätta djupa spår i barnen.

– Det är en stor skandal, utan tvekan den största copycatskandal som svenska medier varit inblandade i kanske till och med en av de största i världen i modern tid. Det är mediernas skeva rapportering som skapat fenomenet apatiska flyktingbarn. Det syns ju att barnen kopierar varandras beteende. Alla ligger till synes medvetslösa och tysta. Att tvingas simulera så är fruktansvärt omänskligt, det kan leda till svåra men som håller i sig i månader och år.

Gellert Tamas, journalist, aktuell med boken ”De apatiska: Om makt, myter och manipulation”, som kom ut i slutet av september på Natur och Kulturs Förlag.

Han hänvisar till dokumenterade fall där barn skadats allvarligt av simulering. I boken Malingering and Illness Deception (Oxford University Press, 2006) bläddrar han fram fallet med José, en sexårig pojke, som av sin ensamstående mor tvingades simulera kraftigt illamående, vilket gjorde att modern kunde hämta ut högre bidrag. Illamåendet varade alltid i fyra dagar, under vilka José var helt rullstolsbunden. Bedrägeriet pågick i två år, under vilka man utförde omfattande undersökningar och provade flera olika mediciner. Det var först när José kom i kontakt med en terapeut som han erkände att modern tvingade honom att låtsas vara sjuk. Trots att han fick allt tänkbart stöd dröjde det ytterligare sex månader innan han inte behövde rullstolen längre, han hade blivit så skadad av simuleringen.

Aftonbladet presenterar Tamas bok på ett suggestivt sätt och jämför med Lasermannen: ”Plötsligt skjuts elva människor ner på öppen gata, enbart på grund av sin mörka hud och hårfärg. En dag fylls medierna av bilder på poliser som släpar bort sjuka barn och skickar ut dem ur landet.”

I Aftonbladet påstår Tamas bland annat:
– Det känns som att jag specialiserat mig på nationella trauman, och fortsätter: De här familjerna blev anklagade officiellt att barnens tillstånd bara var bluff och båg. Men jag, som nu arbetat med detta i tre år, har inte hittat ett enda bevis på att det skulle vara så.

Enligt Aftonbladet är detta att ”våga se sanningen”, men Jackson plockar fram sin facklitteratur.
– Han vet inte vad han pratar om. Simulering är ju inget man kan se, så som man ser brutna ben eller bakterier. Det är därför det finns tydliga medicinska regler för denna diagnostik.

Jackson har försökt fästa allmänhetens uppmärksamhet på denna internationella simuleringsdiagnostik och de omfattande erfarenhet som finns, men blivit totalt bojkottad av medierna. Han har visserligen fått medverka i det oseriösa programmet Uppdrag granskning – där han blev intervjuad av just Gellert Tamas, men det uppenbara syftet till att han fick vara med var att skandalisera honom.
– De brydde sig inte alls om den facklitteratur jag hade med mig som bevisar att jag har rätt, säger han. De var bara ute efter att framställa mig som främlingsfientlig.

Thomas Jackson föreläser för vårdpersonal om fenomenet "apatiska flyktingbarn". Nyligen gav han ut boken ”Vårdskadade, Tystade, Förbrukade: CopycatBarnen”, förlaget Liten upplaga, som är tänkt att skydda barnen mot att föräldrarna tvingar dem att simulera.

Jackson menar att han på intet sätt är fientlig mot invandrarbarnen eller några andra barn. Han har  ideellt gett många föreläsningar och skrivit artiklar för att skydda utsatta barn. Det är självklart för barnens bästa som man måste stoppa att de tvingas till simulering, menar han. Nationaldemokraterna och Nationell Idag har en stor uppgift att väcka folks medvetande så att man politiskt kan sätta stopp för övergreppen på oskyldiga asylsökande minderåriga, fortsätter Jackson.

– Jag har själv personligen augusti 2006 informerat författaren Gellert Tamas om kriterielistan för simulering som de utsatta flyktingbarnen fullt uppfyller, men han har fullständigt mörklagt allt från denna kriterielista som tydligt visar på de svåra övergreppen.  Denna medvetna mörkläggning anser jag så grov och konsekvenserna av mörkläggningen så fulla av mänskligt lidande att mörkläggningen och dess konsekvenser torde vara kriminell och allmänfarlig verksamhet i ordens rätta bemärkelse.

Gellert Tamas betraktas inte bara som skandaljournalist för att han arbetat med Uppdrag granskning, utan även för att han skrivit boken ”Lasermannen – En berättelse om Sverige” om John Ausonius. Det blev en storsäljare som sålde i över 200 000 exemplar. Detta gör Jackson orolig för att de påstående som Tamas för fram i sin nya bok kan få bred spridning och orsaka mycket lidande.

Thomas Jackson är av åsikten att Gellert Tamas, som inte haft någon säljarsuccé efter Lasermannen för 15 år sedan, i många år har letat efter en lämplig uppföljare till den boken, ett passande journalistiskt samhällsproblem, för att tjäna pengar på det.  

– Jag menar att denna målsättning hos honom fanns med redan när han gjorde ett reportage åt det speciella SVT-programmet Uppdrag Granskning som inte är kända för saklighet utan alltför ofta skandaliserar på ett braskande sätt. Gellert Tamas version av problematiken med de utsatta flyktingbarnen var därför från början skandalöst ensidig och han själv som medicinsk amatör en olycka för denna komplexa medicinska frågeställning som föreligger huruvida flyktingbarn tvingas till att simulera eller icke.

Fenomenet med apatiska barn var helt nytt i hela världen när det uppträdde i Sverige strax efter sekelskiftet. Den förste som gav det ett namn var Göran Bodegård, överläkare vid Eugeniahemmet, som kallade fenomenet depressiv devitalisering. Kritiker menar dock att han i egenskap av psykoanalytiker fokuserade på det som patienten upplever och därför inte objektivt kunde avgöra om den påstådda upplevelsen var verklig. Det var i stället specialistläkaren Thomas Jackson som med hjälp av sina erfarenheter från brittisk sjukvård kunde peka på att det handlade om simulering. Det nya var att det var närstående som tvingade fram simulering hos barnen, vilket han gav namnet tvångssimulering av närstående (malingering by proxy).

Thomas Jackson är den auktoritet som en statlig utredning om apatiska flyktingbarn lutar sig emot, rapporterar SVT.

Något som retade många journalister och mångkulturförespråkare var att det trots mediernas fullständigt ensidiga rapportering ändå var många som genomskådade bluffen. Det fanns till och med barn som blev gripna när de snattade tillsammans med sina föräldrar under den tid som de påstods vara apatiska, och när polisen kom så sade föräldrarna till dem att falla ihop på marken. Nationell Idag hade sommaren 2007 ett reportage om apatiska barn med rubriken ”Svensk media skapar apatiska Barn”.
– Sannolikt det årets sannaste tidningsrubrik med en artikel som i ett rättvist och välfungerande land skulle belönats med Stora Journalistpriset, menar Jackson.

I Storbritannien skrev man om fenomenet i British Medical Journal (december 2008) att Sverigeepidemin kan vara ”hoax and severe child abuse”, det vill säga bluff och svår barnmisshandel. Speciellt är erfarenheterna från Norge talande. Där fanns enstaka fall av så kallade apatiska barn, men dessa fall blev snabbt helt friska efter att man hade skilt föräldrarna från barnen.

Faktiskt hade SVT ett inslag där man uppger att ”Thomas Jackson är alltså den auktoritet som en statlig utredning lutar sig mot vad gäller påståendet om apatiska barn som simulerar”. Tamas skriver att utredningen bygger på ”fördomar och vandringssägner”.

Enligt Jackson är det många tjänstemän och politiker som trots medias lögner har förstått, men den politiska korrektheten gör att man inte vågar säga det högt. I praktiken avvisades alltså en del av dessa familjer eftersom de mycket väl kunde bo i sitt hemland, men antalet nya ”apatiska” fall ökade ändå tack vare den mediala uppståndelsen.

Skandalen är idag så stor att ingen myndighet eller ansvarig person vågar ta tag i det, menar Jackson. Alla riskerar dessutom att bli rannsakade för det eftersom alla mer eller mindre är skyldiga. Man vill inte heller att han, dr Thomas Jackson, och Nationaldemokraterna som hela tiden sagt detta och tagit barnen i försvar, ska få rätt.  
– Alltså många i Sverige förstår, trots Tamas och vänstermedias lögner, att barnen tvingas spela sjuka men vad många inte förstår är att barnen blir svårt skadade av detta. Jag tror att många läkare nu börjar inse det, men fortfarande är man alltför rädd att bli stämplad och uthängd av medierna, så de flesta sitter tyst.

Jackson befarar att han redan börjat få rätt. Den senaste tiden har man återigen börjat få fler fall med apatiska barn i Sverige.
– Det är medias och Gellert Tamas fel, säger Jackson, och meddelar att han avser att försöka systematisera material så det förhoppningsvis räcker till att formulera åtalspunkter mot inte bara Tamas och hans bokförlag Natur och Kultur, utan kanske även mot en handfull barnläkare och ett dussintal journalister.

– Apatiska barn-äventyret kan komma att sluta i en rättssal, antigen här eller internationellt, detta är inte alls uteslutet avslutar Jackson.

FAKTA:
Copycat är en kriminologisk term för brott som är imitationer av tidigare brott som någon annan begått. Vissa medialt uppmärksammade brott leder ibland till att andra imiterar gärningsmannen och begår liknande brott själva (copycat-effekt).

Simuleringsdiagnostikens tio-punktslista
Överlämnad av Thomas Jackson till Gellert Tamas direkt år 2006 eller via SVT och till SVT, men mörklagt. I dagarna ska SVT Debatt ta upp ämnet, men de vågar inte ta upp den medicinska kunskapen i ämnet:

1. Juridiska ombuds-kriteriet
Detta kriterium är uppfyllt i och med asylärendet.

2. Bristande samarbete-kriteriet
Detta kriterium är uppfyllt, barnen är apatiska, de samarbetar inte.

3.Avsaknad av samband-kriteriet
Detta kriterium är uppfyllt, inga undersökningar visar att det medicinskt skulle vara något fel på barnen.

4. Demonstrations-kriteriet
Detta kriterium är uppfyllt, då föräldrarna visar upp barnen extra mycket för att bevisa hur sjuka de är.

5. Symtomavsluts-kriteriet
Detta kriterium är uppfyllt, när ärendet är avgjort blir barnen friska. Undantaget är om simuleringen pågått så länge att de faktiskt tagit skada av det.

6. Iatrogenitets-kriteriet
Detta kriterium är uppfyllt. Barnen blir sämre i närvaro av sjukvårdspersonal. De måste då ju visa att de är sjuka.

7. Staged-event-kriteriet
Detta kriterium är uppfyllt. Enligt läroböcker i simuleringsdiagnostik så är en arrangerad situation t. ex. barn som läggs i säng, fördragna gardiner, föräldrar som hyssjar osv.

8. Repatrierings-kriteriet
Detta kriterium är uppfyllt, enligt läroböcker i psykiatri är simulering vanligt när flyktingar skall återföras till sitt hemland.

9. Pediater-kriteriet föreligger.
Detta kriterium är uppfyllt, barnläkare är erfarenhetsmässigt enligt simuleringsforskning "de sista" som förstår att barnet simulerar, de vill inte tro det.

10. Atypi-kriteriet föreligger.
Detta kriterium är uppfyllt, de apatiska barnens tillstånd påminner inte om någon typisk sjukdom.

Vávra Suk

Gå tillbaka till Svenska sidan