"Alls intet har uteblivit av allt det goda som han lovade." 1 Kon 8: 56.

EN DAG skola vi förstå, att Gud har en särskild mening med varje "nej" Han uttalar under livets långa vandring. Men på ett eller annat sätt ger Gud oss gottgörelse för dem. Huru ofta svarar icke Gud sina egna på ett mycket rikare sätt, just då de sörja över att deras böner ej ha blivit besvarade. Vi se detta nu blott glimtvis, men vi skola fatta det till fullo i den tillkommande världen.

Kanske fick du mest i den stund,
då Gud ej gav, vad din själ begärt.
Du fick något annat än du tänkt —
ja, oändligt mera värt.

Kanske fick du mest, när år efter år
du räntat och hållit ut.
Välsignelsen var på väg — den kom,
när din egen kraft var slut.

Kanske fick du mest, när din nöd blev kvar
och Herren ej bördan tog — — —
du fick ljus över vägen — svar från Gud:
"Min nåd, min nåd är dig nog — —."
A—der.

Ack, om vi hade den tro, som aldrig gör sig någon brådska, utan tåligt väntar på Herren och förbidar Jesu Kristi uppenbarelse, som skall kasta förklarande ljus över vårt liv. När hände det, att Gud tog något från en människa, utan att giva henne mångfaldigt igen? Men tänk, om detta inte med detsamma skulle ha blivit uppenbart! Icke är väl denna dag den sista för Gud att verka? Har Han ej riken bortom denna lilla värld? Icke öppnas väl gravens dörr blott till oändligt mörker och evig tystnad?

Men även inom tidlivets gränser gäller det, att Gud aldrig pålägger oss en prövning, utan att därmed också giva en större gåva, en rikare välsignelse.