"Jag vill komma efter i sakta mak, i den mån boskapen, som drives framför mig, och barnen orka följa med" 1 Mos 33: 14.

VILKEN vacker bild av Jakobs omsorg om boskapen och barnen! Han tillät icke, att de ens för en enda dag överansträngdes. Han ledde dem framåt, icke på samma sätt, som en stark man lik Esau skulle ha gjort, utan i den mån han förstod, att de orkade följa med. Han visste väl, vilket vägstycke de mäktade med för dagen, och i enlighet därmed bestämde han vandringens längd. Han hade själv passerat samma ödemark för flera år tillbaka och kände därför till vägens alla besvärligheter. Och så sade han: "Jag vill komma efter i sakta mak." "Ty I haven icke förut dragit den vägen fram" Jos 3: 4.

Vi ha icke gått denna väg förut, men Herren Jesus har gjort det. Framför oss ligger en okänd och av oss otrampad mark. Han känner av erfarenhet till den. Den branta höjden, som förtager oss andan, den stenbundna jorden, som kommer våra fötter att värka, de heta, skugglösa sträckorna, som utmatta oss, de strida strömmarna vi måste igenom — Jesus har gått denna väg före oss. "Han var trött av vägen." Icke blott några, utan alla de svallande böljorna gingo fram över Honom men förmådde dock icke utsläcka Hans kärlek. Han blev vår hövding, fullkomnad genom lidande. "Han vet vad för ett verk vi äro, han tänker därpå att vi är o stoft. Minns detta, då du frestas att tvivla på Hans godhet beträffande Hans ledning med dig. "Han tänker därpå'' oavlåtligen; och icke ett steg utöver din förmåga tillåter Han dig att gå. Vad mer, om du också tänker, jag orkar icke taga nästa steg. Då stunden är inne, skall Han giva dig nödig kraft eller också bjuda dig göra halt och du slipper taga det fruktade steget. — Frances Ridley Havergal.

Om du måste gå in i ett mörker,
som höljer i natt din stig,
där ingen, ingen förstår dig,
dit ingen kan följa dig -

Om du måste gå in i ett mörker,
så tungt som dödsskuggans dal -
Han följer, Han är dig nära
och bär din nöd och ditt kval.

Och känner du ej Hans närhet,
Hans hand dock griper om din,
och tynger dig hårt din börda,
Han vill den göra till sin . . .

Om du måste gå in i ett mörker,
som ingen, ingen förstår:
bed Gud om öppnade ögon —
Han själv vid din sida går.
Anna Ölander