"Jag vill stiga upp på min vaktpost och ställa mig på muren; jag vill speja för att se, vad Han skall tala genom mig." Hab 2: 1.

UTAN vaksam förbidan å vår sida vänta vi förgäves på hjälp från Gud. Om Herren icke kommer till oss såsom vår styrka och vårt försvar, är det, emedan vi ej äro på utkik efter Honom. Mången gång gå vi miste om den erbjudna hjälpen, emedan vi icke stå på vår vaktpost och speja efter den annalkande undsättningen i fjärran för att öppna våra hjärtedörrar på vid gavel för densamma. Den som icke intager en sådan avvaktande ställning skall aldrig hoppas att få mycket. Förbida din Gud beständigt i alla livets förhållanden.

Om du icke ställer ut ditt vattenkrus, då det regnar, skall du aldrig få något vatten.

Vi måste vara mer metodiska och bruka vårt sunda förnuft då vi i bönen göra anspråk på Guds löften. Vad skulle man tänka om den man, som om och om igen gjorde sitt besök i banken, placerade på disken ett stycke papper som han sedan tog tillbaka för att hastigt skynda ut igen? Jag fruktar för, att han inom kort bleve visad på dörren. Den person, som besöker banken i en bestämd avsikt framlämnar sin check och väntar tills han fått den utväxlad i mynt. Han lämnar icke banklokalen, förrän han uträttat sitt ärende. — Han ställer sig icke vid disken med checken i handen för att resonera om den utomordentliga namnteckningen och det förträffliga dokumentet. Han väntar på sina penningar, och först då han erhållit dem, är han tillfreds. Sådana personer, men icke gycklare, tages där väl emot.

Men ack, huru många människor handla icke med Gud på detta sätt! De bedja såsom på lek, utan att invänta svar från Honom. Vår himmelske Fader vill, att vi skola mena fullt allvar då vi bedja till Honom. — C. H. Spurgeon.